Living next door to the hunting ground! Att bo med den egna jaktmarken inpå knutarna!


Att bo med den egna jaktmarken inpå knutarna!kurre pa besok2

Det är inte alla förunnat att bo med den egna jaktmarken bakom sitt eget hus.
Men så har vi också valt den plats där vi en gång i tiden beslöt oss för att satsa allt på ett kort och belåna oss upp över öronen.
Min farhåga var nog den, att detta kommer aldrig att gå vägen!
Inte en enda mark, eller penni hade vi sparat!
Men vänner och bekanta i vår bekantskapskrets som redan byggt, eller höll på att bygga, fick förnuftet att stiga åt sidan. Lån beviljades på den tiden för tio år. Och då förväntades lånet vara återbetalt.
Men åren gick och snart var de tio åren till ända. Visst hade lånebördan minskat, men mycket återstod av vårt lån. Men banken var välvillig till att förlänga lånet med ytterligare tio år.
Åren gick, inflationen gjorde sitt till att summan inte längre kändes så där omöjligt kvävande längre. Och när tjugotvå år hade gått efter det att vi tog vårt första lån! Då kunde vi äntligen ta ner ”Sparbansskylten” och hänga upp vårt eget namn på dörren.stavgang2

Visst hade det varit svåra tider och visst hade vi fått försaka mycket! Men endast en gång under denna tid hade vi tvingats att lämna månadsamorteringen obetald! En sommarmånad när både frys och kyl och vår tvättmaskin passat på att paja samtidigt. Men mat hade vi haft på bordet varje dag och hälsan hade stått oss någorlunda bi. Visst fanns det stunder då oron för morgondagen grävde sig djupt ner i mitt inre. Men vi hade båda ett jobb att sköta och våra barn tog resten av vår tid i anspråk. Så det fanns liksom inte tid till att sätta sig ner och gråta. Men visst, det fanns inga reserver att ta till. Inga föräldrar som hjälpte till med varken pengar eller utrustning till våra växande barn. Inget arv att förvalta, eller att ha som reservkapital! Så varje dag var som att balansera på en knivsegg!
Ingenting fick helt enkelt gå åt pipan!

Och idag, nu när vi står här med facit i hand. Så har vårt beslut ändå varit värt all den uppoffring som måste till för att ro projektet i hamn! Ingen av oss har längtat till söderns sol, eller skaffat oss dyra vanor utöver det vanliga. Och våra ambitioner har alltid varit, att det lån man tar skall betalas tillbaka. Och att absolut ingen privatperson skall bli utan den lön de utfört åt oss, eller för de varor de levererat.Ronja2
En lite lång inledning på det som skall handla om en jaktdag, som startade vid vår ytterdörr en solig novemberdag 2018.
Ronja känner för det mesta på sig när det vankas jakt. Och denna dag var heller inget undantag.
Det var ett fasligt hallå när jag kom ut med pejlhalsbandet och innan jag parat ihop Garmins Alpha 100 handenhet med T5 mini pejlen. Sin vana trogen stack Ronja iväg som skjuten ur en kanon när jag strök kopplet, och riktningen till jaktområdet var självklar. Hade först tänkt mig att färden skulle startas mot sydväst, men Ronja hade visst andra planer. Ronja
Såg henne dra iväg i nordostlig riktning, och stannade för att titta på pejlen hur hon rörde sig allt längre bort. Tvåhundrafemtio meter, nu nästan i helt nordlig riktning startade skallet. Det rörde på sig sakta hela tiden, med några korta stopp och skallet intensifierades varje gång vid dessa tillfällen.

Väntade en god stund för att se hur det hela utvecklade sig, för att sedan gå i riktning mot skallet. Ronja hade några dagar tidigare skällt på en mårdhund som jag inte kunde skjuta på grund av Ronjas ständiga attacker. Risken att skottet skulle missa mårdhunden och träffa Ronja var alltför stor. Mårdhund
Och det hela slutade med att mårdhunden stack iväg en bra bit och gick under jord. Och vi kunde inte göra något mera just då, så vi lämnade mårdhunden åt sitt öde och gick hem.

Därför var nog min första tanke att hon hittat samma mårdhund igen, och att kanske den var föremål för skallet. Men jag valde ändå att gå försiktigt in på skallet, samt följde med på pejlen vartåt skallet drog sig. När jag kommit så nära som sjuttio meter och skallet fortfarande rungade i skogen, valde jag att stå och vänta för att se om Ronja och drevdjuret skulle passera el-linjen. Men istället kom det ett hiskeligt rop, eller bröl ifrån skallplatsen och Ronja valde att komma därifrån.Älgkalv

Fantasin får en ibland att komma på de mest otroliga scenarion. Det kan ju inte vara en björn som hon skällt?
Men även om fantasin ibland spelar en ett spratt ibland, så har jag nog aldrig förstått att vara rädd för några av skogens djur!

Så jag går tillsammans med Ronja för att se om jag kan uppfatta några spår av det djur som framkallade det djupa brölet. Men inga spår och inget djur. Jag vänder mig om för att ta ny kurs, nu mera rakt västerut. Och helt öppet ser jag en ensam älgkalv stå på hygget och försöker göra sig till en bildstod. Så där var det mysteriet klarlagt.
Men aldrig att jag hört ett sådant ljud ifrån en älg tidigare. Älgkalven väljer så småningom att sätta iväg med god fart och Ronja kommer så småningom fram till hygget. Men väljer att inte följa det pinfärska spår som älgkalven lämnat bakom sig.
Kanske kom den för nära Ronja, som valde att bättre fly, än illa fäkta. Kanske var det en ilsken älgko någonstans i bakgrunden som valde att gå ifrån sin kalv. Men i vilket fall som helst det var en älg som utstötte det kraftiga brölet i skogen!Mårddräpare

Alltid kul att ha en hund som tar sig an de mest varierande villebråd! För det blir aldrig tråkigt att ha den finska nationalhunden som kamrat i de milsvida skogarna.
Här kommer en historia ifrån tidigare i höst.

Det är en av de första dagarna i september och fågeljakten här i Finland har just startat. Jag är på väg till den plats där jag tidigare under hösten kunnat filma Ronjas skall på en orrkull. Vi går lite hit och dit, Ronja och jag, något fullgott sök kan jag inte säga att Ronja presterar. Men vi har åtminstone inte skrämt någon fågel under vår färd! Ronja går in till vänster, ifrån mig sett, och jag hör hur hon hittar orrkullen och hur skallet börjar.
Att det är flera orrar gör att Ronja inte riktigt kan bestämma sig vilken orre hon skall skälla på. Och jag står där lite villrådig och väntar på att skallet ska bli fast och säkert. Men jag hör hur orrarna flyttar sig korta sträckor allt eftersom Ronja inleder sitt skall. Nu har skallet förflyttat sig högre upp i skogen och verkar bli fast. Orre
Men jag hinner bara avancera en kort bit så förflyttar sig skallet ut mot vägen igen. Det går en kort stund så tystnar skallet igen, för att återupptas där hon inledde sitt skall på orrflocken. Nu var skallet både taktfast och säkert, och ansmygningen kunde börja på allvar.
Tog mig halvkrypande över ett dike och sikten var i det närmaste noll, på grund av en hel massa unggranar. Men så småningom vågade jag lyfta på huvudet för att få syn på fågeln hon skällde. Ronja själv var omöjlig att se där hon stod inne i grantätningen. Slutligen så ser jag en ung orrtupp som sitter rätt öppet ute på en gren.
Försöker få fram bössan, fortfarande med ryggsäcken på ryggen. Men jag ligger så in i norden fel! Framkroppen i en grop och fötterna högst upp. Det blir att backa försiktigt och försöka igen. Nu åker även ryggsäcken av! Tar återigen sikte men ändå känns det rätt avigt att skjuta.Kulfågad orrtupp

Men med en unghund som kräver att bytet skall bli den belöning hon behöver, låter jag skottet gå.
En praktbom, det är vad jag presterat! Döm om min förvåning när orren fortfarande sitter kvar trots bomskottet. Kombin jag skjuter med är en Valmet 12 kaliber och kulpipan 222, och det var kulpipan som avlossades med en tydlig bom som följd. Nu var nog paniken nära, men ändå kunde jag behålla lugnet och backa tillbaka ännu några steg.
Nu låg ryggsäcken stadigt på en höjd och jag började återigen försöka få in orren i hårkorset. Snälltrycket har aktiverats och sakta, sakta letar sig fingret till avtryckaren. I kikarsiktet kan jag följa hur orrtuppen ramlar rakt ner till en Ronja som äntligen fick belöning för sitt fina arbete. Ibland så fordras det lite tur när man jagar in sin hund, och denna dag stod turen mig verkligen bi.
Detta var då orre nummer två, denna höst, och det skulle bli ytterligare en orre innan jaktsäsongen var slut för detta år!Tjädertupp

Här kommer en jaktsituation till denna höst, där föremålet var en tjädertupp!
Ronja ligger ut på en av sina sökrundor, och jag går sakta fram och låter henne söka av terrängen i egen takt!
Söket är lite halvdant, men Ronja söker ändå med bra fart till båda sidor, samt håller rent framåt! Inte det bästa söket denna dag heller! Men tillräckligt om man förstår att gå på i ”ullsockorna!”
Ibland tar hon en liten lov bakom mig, för att sen komma i mina spår med en väldig fart, och fortsätta förbi som om hon inte skulle ha noterat mig alls.

Det är en sådan enorm glädje Ronja uppvisar när hon fjäderlätt tar sig fram i terrängen!
I skogen är den finska spetsen verkligen i sitt rätta element, och det är också där den får ge bevis på sitt kunnande. Ronja i solsken
Ronja hade just återkommit ifrån en av sin många rundor och jag ser henne sticka iväg med mycket god fart ner mot ett stort kalhygge. Jag mera hör, än anar hur en tjäder tar till vingarna, med en spurtande Ronja i hasorna! Ronja kan inte hålla sig ifrån att ge några korta startgnäll, när hon förföljer tjädern över hygget.
Hon hade tidigare under hösten lyckats med att själv ta en tjäder som inte hann få luft under vingarna. Och det är inte alltid en fördel när en unghund skall jagas in!

 Men skallet som börjar omedelbart, är både tätt och ståndfast, så hon måste se tjädern där den sitter. Efter ett tag startar jag stoppuret för att se hur länge tjädern behagar lyssna till Ronjas skall!
Ryggsäcken som är en Eberlestock, med plats för vapnet åker av, och ansmygningen börjar. Eberlestock 2

 

”Rånarluvan” tas fram ur fickan för att gömma det ljusa jägaransiktet för en vaksamt spejande tjäder.paus2

När jag närmar mig hyggeskanten lägger jag mig försiktigt ner, nu är det en mycket varsam ansmygning som gäller. Tar sikte på en grövre gran att ha som skydd. Oerhört försiktigt vrider jag på huvudet för att om möjligt få se var Ronja står och skäller. Och visst är det hennes yviga svansspets som vajar fram och tillbaka på andra sidan hygget. Avståndet torde vara ca: 90-100 meter där jag nu ligger och spanar efter var tjädern kan tänkas sitta.

Jag låter blicken vandra ifrån träd till träd tills jag ser den mörka tjädern träda fram. Högst upp i toppen på en större gran ser jag den fornnordiska tjädern sitta lugnt och blicka ner på den röda faran, som låter sitt invaggande skall runga ut i förmiddagssolen.

Bedömer att jag måste komma en aning närmare för att få fri sikt, så att inga kvistar styr kulbanan i dess eventuella färd mot målet.
Med iakttagande av den största försiktighet, kryper jag ända fram till roten av ännu en stor gran och gör mig beredd!
Kombin, utrustad med ett snälltryck åker till axeln. Den främre avtryckaren förs framåt, jag pauserar andningen, och oändligt försiktigt trycker jag av. Det hörs bara ett svagt knäpp och jag inser att säkringen fortfarande ligger på. Konstigt vilket lugn jag kände, när pulsen i dylika fall egentligen borde rusa upp i höjden.

Men återigen för jag nu den främre avtryckaren framåt, för att aktivera snälltrycket. Nu åker även säkringen av. Kombin ligger helt stilla, korset placeras mitt på tjädern, jag andas in, andas ut, innan jag med en varsam smekning, låter skottet gå.
Vilken känsla, vilken glädje, man känner när tjädern tippar över ända och faller rakt ned mot en Ronja som tar emot den antagonist hon så många gånger försökt överlista.

Perfekt markering 7 min. skall

Nu kan jag gott säga att höstens jakt, är så fulländad den bara kan bli.
För Ronjas vidkommande var denna prestation av yttersta vikt. Ett snabbt förlopp där hon tvingade upp tjädern i topp. En perfekt markering där hon i ca: 10 minuters tid får skälla på en tjäder som faller ner rakt framför hennes fötter. Ett skolexempel, där bara ett förnyat skall med en fälld fågel kunde gjort prestationen ännu bättre!
Summa summarum!
Denna höst har jag skjutit två orrtuppar, en orrhöna, orrarna var ungfåglar! Och så denna tjädertupp som var till åren kommen! Dessutom en mård, och en mårdhund för Ronjas skall.
Och som om det inte räckte så har Ronja tagit fast en fullstor tjädertupp själv.
Så visst lämnade den ”gamle” Spetsgårdens Matti tillsammans med Saari, en fin tik som har ett brett register vad vilt beträffar! Dessutom så har Ronja erövrat ett certifikat på utställning, ibland nio konkurrerande tikar. Men nu får fingret vila på hanen till nästa höst vad våra skogsfåglar beträffar. Nu är det predatorernas tid att få det hett om öronen. Skogsfågeln skjuts nu enbart med kameran och där är varje klick en förevigad situation!Spegling

Men för att återknyta till jakten, så måste jag säga att jägarens roll under själva injagningen har en avgörande roll på hundens utveckling. Bytets mängd är inte direkt avgörande, men med jämna mellanrum bör hunden premieras genom att fälla en fågel för dess skall. På så sätt präglas hunden på en viss art, och den kommer därmed att förstå, vad husse eller matte vill att den skall jaga. Och framför allt när det gäller de första året/åren är det av vikt att hunden får ruska om det villebråd som den skällt. Med tiden kan man övergå till att välja när, och hur, prestationen skall se ut, innan man kröker fingret runt avtryckaren! Vill man ha lite extra spänning kan man ta kameran till hjälp och föreviga ögonblicken när ens hund visar hur den skygga skogsfågeln skall tämjas! Nog för denna gång! Ha det gott i väntan på tomten! 

Annonser

Mårdfångst och Vindkraftspark!

Så har vi då gått in i november och mörkret insluter oss allt mer! Mitt föregående inlägg andades lite missmod över en fågelsäsong som kunde ha gått bättre. Men det är så mycket mer man kan jaga med sin finnspets, och speciellt med vår Ronja!
Ronja hör till de hundar som valt att skälla på lite allt möjligt. På gott och ont, om man säger det så. Men hellre en hund som skäller på det mesta, än en hund som bara svansar på runt benen.Ronja

Vargen har varit ett återkommande tema i många av mina inlägg!
Och just fruktan för vargangrepp på vår Ronja gjorde att jag återigen valde att starta denna jaktdag i jaktmarkerna bakom vårt hus.
Ronja kände nog på sig att husse inte var riktigt taggad denna dag, och söket var lite därefter.
Husse valde också denna dag att gå längs med stigar och traktorspår. Något man i vanliga fall borde undvika om man vill få sin hund att söka ut. Men om oturen många gånger grinat en i ögonen, så var denna dag undantaget som bekräftade regeln.
Ronja gick och rotade på i några spår på ett hygge lite fram och tillbaka. Jag står där och ser ut över hygget och undrar vad hon håller på med!Paus4
Så ser jag hur hon plötsligt lyfter nosen och vädrar i luften och sticker iväg 140 meter med god fart.

Det är gles tallskog där hon stannar,  för att återigen snurra på. Men ingenting som förklarar hennes beteende, och rotandet fortsätter ända tills jag kommer fram till henne.
Vi går sakta vidare in i en mycket tät granplantering där Ronja börjar skälla, knappa 50 meter ifrån där jag står.
Skallet är först lite trevande och jag misstänker förstås att någon ekorre är föremål för skallet.
Kan ju inte tro att någon fågel skulle sitta kvar, när jag fört sådant väsen när jag tog mig in i det täta granbeståndet. Men med en viss försiktighet tog jag mig ändå fram för att se vad det var som Ronja hittat!

Skallet hade nu blivit ståndfast och jag följde Ronjas blick upp i grantoppen. Det var inte lätt att se vad som gömde sig intill stammen, men något grått skymtade intill stammen! Så det blev att ta handkikaren till hjälp. Och jag fick nog titta efter både en och två gånger, innan jag insåg att där sitter faktiskt en livslevande mård!Fotografens hand

Avståndet var kort, skottet var enkelt, och ner kommer den första mården jag någonsin skjutit för vår Ronja! Vet nog inte vem som var lyckligast, jag eller Ronja. Men nog värmde det ett jägarhjärta något enormt. Allt missmod jag känt den sista tiden, kändes plötsligt så futtigt och så långt borta.
Hösten var räddad och nu när tiden för skogsfågeljakten var i sin elfte timma, så kunde inte denna fångst ha kommit lägligare. En stor mårdhanne på 1,489 kg, som säkert haft många skogshöns på sin meny under flera år, hade nu fått möta sin baneman.Mårddräpare

Men utan Ronjas osvikliga jaktlust hade nog säcken återigen varit tom på vägen hem. Nu var säcken full av glädje och nytillkomna minnen! En dag som började i moll och slutade i dur.
Åratal av jakt hade lärt mig att alltid lita på min hund och verkligen förvissa mig om vad den skäller!

 


I dylika fall, när skallet börjar i en grantätning, så är nog föremålet för skallen, nio gånger av tio, en ekorre! Men skillnaden mellan att tro och veta kan vara fatal, om man låter bli att ta reda på vad skallet gäller!

Nog om jakten denna gång. Och nu över till något helt annat. Nämligen Vindkraftsparken som kommer att placeras mitt i mitt jaktområde! Det är också i detta område som jag denna höst lyckats med att fälla tre orrar och även den sistnämnda mården för Ronja skall. Nästa höst blir det nog att söka sig lite längre bort, när vindmöllorna skall resas!

 

18 stycken vindmöllor kommer som sagt att byggas under nästkommande år, och nu är skogsröjningen igång.
Det är febril verksamhet och skogsskördare brummar på överallt, grävmaskiner jämnar ut skogsmark där nya vägar skall byggas! Och virket körs ut av skogstraktorer som lämnar djupa spår i terrängen!
Miljontals euron plöjs ned i något, som jag personligen inte tror har så stor betydelse för energiproduktionen i vårt land!

Men något alternativ till kärnkraften borde vi ändå få! Att vindkraften skulle var ett lönsamt alternativ tror jag ändå inte. Men markägarna får ju ett extra klirr i kassan några år framöver, och stad och kommun får väl en hel del skattepengar. Det blir stora och fina vägar som korsar markerna lite kors och tvärs, för skogsägare och flanörer att njuta av!

 

 

Men såren i naturen lämnar spår, som knappast går att återskapa.
Redan nu så har vår känsliga natur fått lida av människans pengahunger, i form av utdikade mossmarker och utdikade skogar.
Men vem är jag, och vad har jag för rätt att klaga? Den som äger sin skog vill ha snabba cash, och gör förstås allt för att skogen skall växa så fort som möjligt.
Jag borde ju vara glad att jag får fritt jaga på deras marker, men saknaden har ändå byggt bo i mitt inre.

En saknad till den tid innan skogsskördarna gjorde sitt intåg. Och till en tid då skogsbilvägarna var bara några få till antalet. Visserligen var det längre väg till jaktmarkerna, men friden i skogen var desto större. Fåglarnas antal var också något helt annat än vad det är idag. Då kunde man en höstmorgon sitta i soluppgången intill en myr och lyssna till orrspelets bubbel och sisningar på myren.ronja

Nu har ”naturvännerna” fått för sig att alla rovfåglar och rovdjur fritt skall få härja på och utarma de matnyttiga viltet. Och vi som njutit av våra hundars iver att få komma ut på jakt. Vi går nu med en bävan och en oro i våra bröst, varje gång vi stryker kopplet av vår hund! En oro över hur våra jaktkamrater, på fyra ben, skall klara sig, ifall de möter de blodtörstiga ulvar som helt tagit över våra marker!
Susien työtä 2
Våra beslutsfattare hänvisar till EU direktiv när det gäller än det ena, än det andra. Nu håller ett förslag på att få laga kraft, där all stamvårdande jakt av rovdjur skall förbjudas i hela EU området.
Och våra högt avlönade beslutsfattare sitter där och tiger, och ger därmed sitt godkännande till en lag som de inte förstår, eller vill förstå konsekvenserna av!

Så i HELVETE heller säger nog jag. Någonstans måste gränsen dras! Och nu har den gränsen överskridits! Har varit EU motståndare ifrån första dag. Och hade man inte varit det förut, så hade man blivit det senast nu! Vart tog de billiga bilarna vägen, den billiga spriten, den tullfria unionen. De första raterna som betalades till bönderna utav EU var bara ett lockbete som svaldes med hull och hår. Nu är det vi som betalar alla byråkrater och deras furstliga löner i en mastodont byggnad i Bryssel! Och nu är det vi som betalar bönderna i det övriga EU, och våra bönders produkter får slåss med produkter ifrån dessa låglöneländer.
Samtidigt får våra företagare slåss emot svart och billig arbetskraft som fritt får komma in i landet!

Våra beslutsfattare som är valda för att skydda vårt land, låter vår östra granne fritt köpa in mark överallt!
På strategiska ställen byggs sommarbostäder med minutiös bevakning. Förbudsskyltar sätts upp och bevakningskamerorna surrar på dygnet runt. Vårt lands självständighet naggas i kanterna ifrån flera håll! Är det inte EU direktiv, så är det rädslan för den ryska björnen som styr våra politikers ageranden!

Har ingenting emot den finskspråkiga befolkningen, men deras attityd gentemot främmande språk, lämnar nog mycket i övrigt att önska. Mycket av de som sägs i Bryssel går säkert våra makthavare förbi!
Deras dumma stolthet gör att de skäms för sitt eget bortakommande när det gäller sina egna språkkunskaper. Och då tiger de hellre, utan att ha den ringaste aning om vad besluten verkligen innebär för det finska folket! Det finns ett talesätt som säger, att den som tiger, den samtycker!
Därför står våra invalda där oftast med Svarte Petter på hand när förhandlingsrundan är över!
Och precis som vårt liv, så kan det gjorda inte fås ogjort! Vi får stå där med skammen resten av vårt liv!
Halkade helt plötsligt in på EU politik, ifrån jakt och vindkraft. Men så blev också min synpunkt klarlagd vad min inställning till EU samarbetet beträffar.

Missmod och avundsjuka!

Det som började så bra, har nu förbytts i missmod och avundsjuka.
Det är förstås jakten med vår finnspetstik Ronja jag pratar om! Det hann bara gå några dagar så hade jag lyckats att fälla tre fåglar för Ronjas skall. Dessutom hade hon på egen hand tagit fast en tjäder innan den fått luft under vingarna.

 


Men sedan dess så har skallen varit väldigt få, och inte ett enda skottillfälle har jag kommit till.

Orrtupp2
Orrarna som var så stationära har helt försvunnit, och de tjädrar vi får tag på klarar inte Ronja av att bemästra. Vargobservationerna duggar tätt och är nästan ett dagligt inslag på våra marker.Ronja

Visst försvinner väl någon varg utan att myndigheterna får nys om saken, men det är som en droppe i havet när vargantalet fullkomligt exploderat under de två senaste åren.
Jag förfogar egentligen över rätt stora jaktmarker, men har helt undvikit stora delar av den på grund av risk för vargangrepp på vår Ronja!
Känns helt enkelt för jävligt när det första man tänker på, när man planerar sin jaktdag, är vargar och var de kan hålla hus just den dagen.

Det där med missmod och avundsjuka härleder sig till att jag inte kan låta bli att kika på inläggen på Facebook där fina hundarbeten avlöser varandra. Även om jag förespråkat att man skall ta alla dessa historier med en nypa salt, så visst svider det lite grann i skinnet.
Jag vet med mig att jag har en hund som med rätt skolning och tätare fågelkontakter kunde bli hur bra som helst.

Paus

Men nu ser jag hur hon allt mer ägnar sig åt allt annat än att söka fågel. Och jag är lite kluven hur jag skall fortsätta. Det är långt till en ny säsong och de fåglar som vi nu hittar är äldre fåglar som lärt sig att den röda flamman betyder att någonstans i närheten finns en husse som lurar. Ingen idé att leta sig till Sverige så här långt in på säsongen med en hund som inte behärskar den svåra konsten att få fågeln att känna sig trygg.

Orre

Det är förstås väldigt svårt att se vad hon gör för fel, när skallen nästan undantagslöst kommer på avstånd runt 200 meter, eller över. Hinner bara tänka på att börja avancera, så tystnar skallet.
Långt borta i fjärran kan jag höra några skall som sedan tystnar. Inte underligt att intresset svalnar för en hund som gör sitt allt, bara för att se att fågeln har vingar, och själv har den bara fyra ben!
Visserligen är hon en fågelhund (Lintukoira) men flygegenskaperna saknas!

Trofé

Lättare då att förfölja något rådjur, eller älg, som inte tar sin tillflykt högt uppe i det blå!
Någonstans inom mig anar jag mig till jag att hon inleder skallet alldeles för aggressivt!
De fåglar jag sköt under de första dagarna var alla ungfåglar, som till och med satt kvar trots några bomskott.
Så de var nog inga riktiga värdemätare på hundens skallarbete!
Men allt det där med missmod och avundsjuka, det kan jag ännu leva med, men min ängslan för vargangrepp på vår hund är svårare att bemästra.
Men jag är också fullständigt medveten om att, låter jag hunden enbart tillbringa sin tid i löplinan! Eller tillbringa all sin tid i hundgården!

Vila

Ja, då kommer hon aldrig att lära sig bemästra den svåra konsten att söva en skygg fågel med sitt skall. Så man ställer sig den dumma frågan: Hur gör djur, som i någon knasig frågetävling på TV:n!
Både ett bryderi och ett dilemma på samma gång! Men vår Ronja är nog oss båda för kär, för att jag skulle ta chansen och utöka mina jaktmarker till vår jaktförenings alla vrån och skrymslen. Där vi med säkerhet vet att flertalet av ”våra vargar” håller till!

Och skall jag ha någon hund att ta med mig till vårt västra grannland nästa säsong.
Då är det nog bara att bita i det sura äpplet, och jaga där det finns minst risk att stöta på varg!
Och ändå kan olyckan vara framme när man minst anar. Inte ens hemmavid kan man känna sig helt säker! Det vittnar den dystra statistiken om!

Paskahäntä!
1700 gårdsbesök av varg, eller vargar, i kustösterbotten sedan vårvintern 2018!
År 2017 var besöken 646 och 2016 var vargbesöken 325!
Ja, det är något fasansfullt när man tänker efter. Hur kan en liten grupp ha fått ett så stort inflytande på våra makthavare, att de helt kör över våra näringar och intressen!

Börjar väl bli en aning ensidiga mina inlägg här på min blogg. När de för de mesta bara handlar om jakt och om vargar!
Men när livets höst blir allt mera märkbar, och tiden bara rusar iväg. Då är det rent ut sagt för jävligt att den frihet jag tidigare upplevt på Dianas stigar, nu växt sig till en oro som gnager genom märg och ben! Det bor en saknad i vart steg man tar och blicken famlar tom när man ser vad som är på gång! Borta är den stillsamma friden i de tidiga höstmorgnarnas sal! Borta är doften av dagg och dis som letade sig in genom näsvingarnas skrymslen och skänkte kroppen behag.
Saknad är den värmande tjärvedselden, som förstärkte det aromrika kaffets smak! Ett vemod, så tydligt och klart, kan skönjas i den åldrande jägarens blick! Men skam den som ger sig! Kommer tid, kommer råd, och har både jag och Ronja hälsan inkommande säsong. Då skall jag banne mig ta mig i kragen och leta mig till vargfria marker med massvis med fågel!

Nya stolpar2
Nu får gryningsjakten vila och de sena kvällarna ägnas åt världsliga ting!

Ty gryning och skymning är (var)ulvens tid, där den hänsynslöst smyger sig fram! Likt hin håle dräper den allt i sin väg, lemlästar och sargar av lustens behag! Vårt liv här på jorden är alldeles för dyrbar att delas med dylika bestar i vår vackra natur. I livets bok står det skrivet: Människan skall råda över de vilda djuren på jorden, och tistel och törnen skall kanta dess väg. Och till tistel och törnen hör rovdjur av alla de slag. Så låt oss rycka upp dem med rötter och jord! Låt alla blomstren få stråla ut i all sin fägring, där ohyran tuktats med hugg och med slag!okänd blomma2

Att lyckas med sin finnspets på ett skällande fågelhundsprov!

Under veckoslutet 6-7:oktober 2018 gick Finska mästerskapet för skällande fågelhundar,
Haukku-Ottelu I Pudasjärvi, strax norr om Uleåborg!

maisemia1

Det fick mig att tänka på hur svår jaktform fågeljakten med en skällande fågelhund faktiskt är! Och hur svårt det är att lyckas få till en riktig bra och säker ”trädskällare”! När det gäller att delta och göra bra ifrån sig i en skallkungstävling, Haukku-Ottelu, som inte riktigt kan jämställas med Sveriges Skallkungstävling där även andra raser än den finska spetsen får delta! Men den finländska finnspetsrasen har ändå genomgått kvaltävlingar och gått via distriktsmästerskap och Zongranskningar till Haukku-Ottelu. Där de tolv bästa hundarna, plus fjolårets vinnare, vikt sig en plats!

Av egen erfarenhet vet jag att det krävs ett oändligt tålamod och otroligt mycket självdisciplin om man skall lyckas. Och jag kan redan nu säga, att så långt har jag aldrig lyckats komma med någon av mina finnspetsar! Men jag kan försöka förklara lite grann vad som jag tror behövs!
Det fordras förstås att hundvalpen man tagit sig an, äger de rätta generna som krävs just för denna jaktform. Men ändå vill jag nog påstå att  cirka 70 procent kommer an på hundägaren, och resten då på den finska nationalhunden.

För har man fått en finnspets i sin ägo, så har man oftast en hund med en mycket utpräglad jaktlust, allt ifrån smågnagare till älg skall skällas ut! Och till och med den respektingivande björnen får finna sig i att vara föremål för denna ras. En ras som också är en fröjd för ögat med sin nästan röda, eller gyllengula färg.

Stolt Ronja7
Redan ifrån de första dagarna och veckorna i sitt nya hem så befäster man sambandet mellan husse och matte genom att låta valpen få vara i husfolkets sällskap så mycket det bara är möjligt. En finnspets är i mångt och mycket en ”enmans” hund, som skall jaga tillsammans med en husse eller matte, med rätt täta och regelbundna kontakter. Därför är det viktigt att den känner en trygghet i början av sin karriär och inte lämnas ensam i skogen, om hundföraren går alltför fort fram i terrängen. Med tiden lär den sig nog att söka ut, när tryggheten finns där! Och det är då den riktiga jaktträningen kan ta vid.

Min åsikt är den att valpen skall i så tidig ålder som möjligt få bekanta sig med det villebråd som ägaren vill att den skall jaga, och få känna på dess dofter i naturen så ofta som möjligt.
Skalltröskeln hos en finnspets är i allmänhet mycket låg och redan tidigt skäller den vanligtvis på småfåglar och lite allt annat som rör sig i dess närhet.
Så det brukar sällan vara något problem med att inte hunden skulle skälla under injagningen.
Och även om de första skallen inte är helt enligt regelboken, så anser jag att de första skallförsöken på någon orre eller tjäder, som befinner sig ovanför hunden bör premieras genom att nedlägga fågeln.
Detta kan ju förstås diskuteras, men jag anser att det bidrar till att hunden snabbare inser vad ägaren vill att den skall skälla. Men efter det så bör man nog försöka låta bli att skjuta för dåligt markerade skall och absolut inte skjuta någon fågel i flykten.

Som jag tidigare nämnde så är ägarens roll väldigt viktig om man vill få en fungerande hund som behärskar den svåra konsten att tämja även de mest ”svåra” fåglarna. För att detta skall lyckas är nog ägaren tvungen att söka sig till fågelrika marker med hunden redan i tidig ålder.
Desto fler fågelkontakter hunden får, desto snabbare lär den sig hur den skall bete sig under skallträdet. Terrängen bör gärna vara rätt ”lättsprungen” med relativt glesa skogsbestånd så att hunden har goda möjligheter att se fågeln under skallarbetet. Fäller man då en fågel när hunden tydligt och klart markerar var fågeln sitter, lär den sig ganska snabbt hur den skall agera under själva skallarbetet. Lite längre fram i skolningarbetet, när man fällt några fåglar för goda skall, kan man börja med att försiktigt skrämma fågeln ifrån skallet.
På så sätt lär sig hunden att förfölja den flyende fågeln och återuppta skallet när den väl funnit den på nytt. Det som på ett fågelhundsprov kallas förnyat skall och ger åtskilliga pluspoäng.

Det jag i början skrev om självdisciplin, gäller också när vi talar om hur många fåglar, och på vilket sätt, man skjuter för sin hund. På de sociala medierna visas ofta stora fågelmängder, skjutna för hundar som inte ens nått ett års ålder, och skrönorna berättar om jättelånga förföljanden med bilder på gigantiska tjädrar.
Är man då en ny jägare med en unghund och med stora förhoppningar om lyckade jakter och fina hundarbeten, så svalnar nog intresset rätt fort. Då blir det lätt att man börjar skjuta på fåglar som flyger i hundens närhet och berövar hunden all möjlighet att få bli till den trädskällare som den kanske blivit med en annan mera erfaren ägare.

Detta var då ett litet sammandrag av mina åsikter när det gäller att få till en bra hund som fungerar både i praktisk jakt, och på skällande fågelhundsprov.
Här gäller det också att inte förlita sig på allt och alla provresultat som publiceras på de olika kenneldistriktens sidor. Eller låta sig nedslås av att man inte når upp till sådana poäng som vissa topphundar presterar vid enskilda tävlingar.
Det krävs framför allt en bra hund till att börja med. Sen kan det aldrig nog framhållas hur viktig del guiden/vägvisaren har när det gäller att ta sig fram i terrängen och hur väl han känner till sina marker. Dessutom så är det bara en prisdomare som följer med och bedömer hundens prestationer under provomgången.

På andra hundprov, älg eller stövarprov, är det alltid två domare som skall ge sin syn på förloppet under provet. Under årens lopp som prisdomare på flera provstarter har man också fått se hur en del hundägare väldigt kraftigt försöker styra, och till och med manipulera domaren för att komma till ett bättre resultat! Det gör att man mera kritiskt granskar provresultat som ges inom vissa distrikt. Och i större värdetävlingar, där utvalda prisdomare står för bedömningen, blir resultaten för vissa hundar långt under vad de presterat i de egna distriktet.

Jag har bedömt Finland ”bästa??” unghund och kunde konstatera hur hundägaren hela tiden försökte få mig att tro att hans hund var i fågelarbete. Till slut var jag tvungen att utesluta hunden på grund av att de tomma skallen avlöste varandra stup i kvarten och inga fåglar fanns ens i närheten.
Hur tror ni att jag uppfattade de poäng som denna hund erövrat under tidigare prov?
Nog blev trovärdigheten ifrågasatt många gånger när jag tänkte tillbaka på hur denna hundägare, som förresten var en högt uppsatt överdomare! Hur han rent ut sagt försökte lura mig att ge hunden poäng, som den absolut inte förtjänade.
Hade han ärligt sagt att hundens uppträdande denna dag inte var normalt, eller att hunden kanske var sjuk! Ja då hade jag accepterat det, och fortsatt tro på de prispoäng hunden erhållit i tidigare prov! Nu fick det mig på helt andra tankar.

Men denna hundägare var nog den värsta jag någonsin mött, en avart som inte borde få finnas, när det gällde att skryta över sin hund på väg till provområdet. Något som en hundägare absolut inte borde ta till innan provtiden sätter igång! Han var också den mest besvärliga hundägaren jag någonsin träffat på att medvetet försöka stjäla till sig poäng genom sitt, ”nyt lähti lintu” nu stack fågeln! Detta upprepades vid varje tillfälle vi kom till platsen där hunden tokskällde så att det fradgades runt mungiporna!
Ändå har de flesta hundägare varit mycket trevliga bekantskaper som har accepterat sin hunds prestation just den dagen. Och låtit mig göra mitt jobb och bedöma hunden efter vad jag sett och hört. Och inte efter något antagande eller påtryckningar ifrån hundägarna!

Nu kunde jag under årets Haukku-Ottelu, Finlands motsvarighet till Skallkungstävlingen, glädjas åt hur en viss Thommy Svevar ifrån Malax, med finnspetsen Rota, blev tvåa med utmärkta 88 poäng! Rota blev därmed också dubbelchampion BCH&UCH.

När Thommy inledde sin prisdomarbana var han aspirant under min ledning på ett fågelhundsprov i Närpes. Och han blev så pass intresserad av jaktformen att han nu är både överdomare, samt hör till eliten ibland avelsrådet för den finska spetsrasen. Och Thommy tycks ha tagit till sig av allt det matnyttiga han läst och hört av erfarna jägare både i Finland och våra andra nordiska länder. Och har även haft förmågan att sålla ut sådant som verkar vara för bra för att vara sant!

Pristagare
Och nu äntligen fick han skörda frukten av ett idogt tränande med ”träningsläger” i vårt fågelrika grannland Sverige och i de fågelrika skogarna i norra Finland. Ett stort grattis till denna man och hans hund! Thommy Svevar är längst till höger på bilden med               FI 31248/15 Rota!

Thommy är ett tydligt bevis på att det är hundägarens uppgift att se till att hunden får möjlighet att träna på fågel readna i tidig ålder!  Sedan brukar Thommy också säga att det är i fågelfattiga skogarna som mästarna slipas.
Och den slipningen har han fått göra i våra trakter, här i kustösterbotten, där fågeltillgången får sägas vara rent ut sagt bedrövlig. Men fågelfattiga marker kräver att hunden söker ut långt och länge, och där har Thommy faktiskt en hund som heter duga. Sedan krävs det ju förstås en hel del tur om man skall lyckas på ett prov. Och det kunde vi nu se extra tydligt i Hakku-Ottelun i år.

Jag blev minst sagt bedrövad när jag såg Thommys resultat(utan poäng förstås) efter första dagen.
Rota hade idogt jobbat på i fyra timmar och inte en endaste fågel hade siktats.
Men de många träningstillfällena innan gjorde att Rota även följande dag orkade jobba för fullt. Och tre fulla skall på tio minuter och fem finnanden av fem möjligheter gav en hedersvärd andra plats med 88 prisvärda poäng. Hunden som vann Karahkan Eka-Essi hade fantastiska 92 poäng och vann Haukku-Ottelun för andra året i följd. Standarden på tävlingen var mycket hög och nästan alla hundar hade lyckats få till åtminstone ett fullt skall på 10 minuter! Och det är mycket bra gjort av alla hundar när lövfällningen pågår och fåglarna borde vara som mest skygga!

Och nu kan jag tacka Thommy för att vi har en snäll liten finnspetstik i vår ägo, vars gener jag har att förvalta. Ronja är vår ögonsten och har visat att hon är en duktig trädskällare även om steget är oerhört långt till att bli någon riktig champion. Och som jag tidigare velat framhålla, är det husses uppgift att se till att det finns träningsobjekt i massor om en stjärna skall blomma ut. Och jag har inte kommit mig för att äntra färjan och ta mig till andra sidan potten, utan har nöjt mig med den fågeltillgång vi har här! Och då kan man nog inte heller vänta sig några stordåd av hunden!Tuppen3

Men jag har fått den hund jag ville ha och med den fågelmängd vi har i våra skogar måste jag vara nöjd med tre skjutna fåglar denna höst, där Ronja skött sig utmärkt. Om än med en viss bristande rutin och en jaktiver som ibland vill slå över. Ronja har nu visat sig skälla älg, mårdhund, mink, ekorre och både tjäder och orre! En allround hund med andra ord. Och under årens lopp, med tidigare finnspetsar. Så har jag så pass många tjädrar på mitt samvete, att nu när jag kommer åt att skjuta en tjäder, så skulle jag helst se till att den fick liv på nytt. Och att Ronja och jag skulle få försöka överlista denna fina fågel flera gånger.

Så få är våra tjädrar i mina skogar! Därför är det gott att se att det också finns intresse för skadevilt hos Ronja. Säsongen för en finnspets i Finland skulle nog annars bli alltför kort!
Min första finnspetstik Sessan hade en otrolig förmåga att tämja den mest skygga fågel som fanns i våra skogar. Men någon provhund blev hon aldrig. Visserligen blev hon brukschampion i tidig ålder!
Men 82 poäng var det högsta poängtalet hon kom upp till, och då var det nog en rätt snäll domarbedömning.tjader

Måste säga att hon var nog klokheten personifierad, hon lärde sig väldigt snabbt, att var inte bössan med, så var det ingen idé att trötta ut sig för några poäng på ett domarprotokoll. Och hon förföljde aldrig heller en fågel hon inte hört träa, utan försökte istället se om det fanns fåglar på närmare håll.
Sessan var en mycket närsökt hund, som var lätt att tyda. Det var ytterst sällan jag skrämde någon fågel sedan jag lärt mig tyda hennes sätt att reagera när fågel fanns i närheten. Därför skulle hennes sökpoäng idag knappast ge mera än en två-trea på en skala till tio. Men aldrig att hon lämnade ett skall om fågeln satt kvar! Och trots att Sessan aldrig förföljde eller skällde älg efter det att hon präglats på fågel, så kom jag ändå att avsluta en älgkalvs lidande, genom ett fenomenalt älgarbete av just denna speciella hund. Över två timmars gångstånd, där hon först skiljde kalven ifrån kon, och därefter följde efter den svårt skadade älgkalven i cirka fyra kilometer, fick jag själv avsluta det hela med några välriktade skott! Blodspåret som hon tog an var över ett dygn gammalt och det skötte hon med bravur!Sessan-och-sten

Men Sessans skall bedömdes ofta som fult av vissa domare, och var sällan uppe över hundra skall per minut! En endaste gång lyckades vi, Sessan och jag, ta oss till Zongranskningen, men där var det stopp! Nådde något på 60 poäng den gången, kommer inte exakt ihåg de exakta poängen som erövrades den lördagen!
På söndagen var det ett riktigt busväder med både kraftig vind och ihållande regn. Den dagen hade jag också oturen att få gå ut med en bakfull överdomare som prisdomare!
Och det var minsann en bedrövlig syn att gå ut till skog och mark med. Med en lång, lång prasslande gul regnrock, och rejält bakfull, ville han att vi skulle åka bil och stiga ur där han visste att det fanns fågel. Och flera gånger under färden frågade han om jag hade något brännvin i ryggsäcken. Som ny oerfaren finnspetsägare tyckte jag nog att uppträdandet var mycket märkligt. Men under årens lopp fick man erfara att många extrapoäng har säkert skapats med dylika metoder. Men i de stora värdetävlingarna hoppas jag att urvalet av prisdomare, har hållit en mycket högre nivå! Men säker kan man aldrig vara när det är bara en ensam domare per hund! Vägvisaren/guiden kan ju förstås höras i tvistefrågor, men prisdomarens ord väger nog alltid tyngst!
Så alla ni som älskar att gå med era rödtussar i skog och mark och som är intresserade av både provverksamhet och verklig jakt. Tro inte på allting ni hör, och bara hälften av vad ni ser, så är ni på säkra sidan! Jag hoppas att jag har många trevliga jakter och vistelser i skog och mark med våran ögonsten Ronja!

Maaseutua pyritään nyt tyhjentämään ihmisistä ja sudelle tehdään tilaa keinolla millä hyvänsä

Nyt näyttää siltä että maaseutua aiotaan tyhjentää ja tilaa tehdään sudelle!
Susi jonka meidän esiisiemme toimesta melkeinpä kokonaan hävitettiin Suomen luonnosta, aikoja sitten! Paskahäntä!
Taas me maaseudun asukkaat saamme  kiltisti katsoa kun valtiovalta ajaa ylitsemme valtavalla ryminällä. Savu vain höyryää kun tiejyrät jyrää eteen katsomatta. Nyt löytyi yhtäkkiä valtava summa määrärahoja kun valtiovalta saa käsitellä varat omiin tarkoituksiin!
300.000 euroa palkkamaan virkamiestä jonka ainoana tehtävänä on ajaa kilometrikaupalla susien perässä, ja auttaa susien pannoituksessa. Mitä sillä hyödynnetään? Sitä me kysymme, me jolta kaikkea mitä me tänne Pohjanmaalle ollaan anottu, on evätty rahanpuutteella viitaten!
Sudesta on tullut valtion niin sanotusti pyhä lehmä millä voidaan sabotoida tavallisten ihmisten elinkeinot ja vapaa-ajanharrastukset. Niin tyhmiä me emme ole että uskomme että jokunen pannoitettu susi estäisi, meidän karjamme, tai meidän kotieläimiemme joutumasta niin kutsuttujen ”susilaumojen” raatelemaksi. Jo nyt susikannat ovat päässet ryöstäytymään käsistä, josta ei kohta enään ole paluuta! Susilaumoissa tule aina olemaan yksilöitä, tai pienempiä ryhmiä, jotka kävelevät omia teitä, ilman johtajaa. Mitä se meitä metsästäjiä tai maaatalousalan ihmisiä auttaa jos jokunen ”susi” kulkee jossain ”sydänmaassa” panta kaulassaan. Sydänmaata kun täällä pohjanmaalla ei enään ole olemassakaan!

Susien työtäSilloinhan nuo pannattomat sudet saavat rauhassa tehdä pahojaan kun väelle uskotaan että susia ei ole lähimaisemissa.
Meillä on nyt tällä hetkellä huomattavasti isompi susikanta kuin kukaan edes voisi kuvitella!
Niin paljon susia on täällä rannikolla että niille ei edes meidän metsissä ole tilaa!
Susikanta, josta kukaan ei enään voi kertoa mistä se koostuu! Eli, kuinka paljon koiran, ja kuinka paljon suden geeneistä, meidän nykyinen susikantamme koostuu! Oikeastaan sillä ei ole niin suurta väliä, kanta on kuitenkin villiintynyt ikiajoiksi, ja on oppinut että ihmisen lähellä ruokaa on tosi helppo hankkia!Susien työtä 2
Että me nyt taas verorahoillamme joudumme maksamaan taas yhden susikannan suuruden kieltäjän, on suoraan sanottuna päin persettä! Kukaan ei saa meitä uskomaan että nuo 300 000 euroa riittäisi tähän pöyristättävään kokeiluun, susi ja ihminen rinta rinnan! Tänäänkin Vasabladetissa oli susien puolesta puhuja päässyt ilmaisemaan kantansa, ja siinä luki että kyllä me noin 50 vuoden kuluttua ollaan opittu elämään susien kanssa rinta rinnan. Paskapuheita kyllä tulee oppineiden kitaista sen minkä jaksavat!
Se mikä nyt tapahtuu meidän silmien edessä on diktatoorinen itsevalta vertaansa vailla! Itsevalta jossa demokratia laiminlyödään perusteellisesti! Ainoastaan sen vuoksi että ryhmä kateellisia suurkaupingin, niin kutsutut ”luonnonsuojelijat”, ovat päättäneet tehdä maalla asumisen niin vaikeaksi kuin vain suinkin voivat!
Voidakseen ylipäänsä päästä laittaamaan ne tutkapannat muutaman suden niskaan, tarvitaan helikopterin lisäksi joku joka helikopterinkin ohjaa! Pilootit jonka palkkaaminen ei ole vähäistä! Puhumattakaan polttoainekuluista! Tuskinpa ne kulut koskaan tullaan meille näyttämään!
Sen lisäksi tarvitaan paljon henkilökuntaa tainnutuskiväärein , niitä niin kutsuttuja susia metsästämässä! Ja niinkuin me kaikki tiedetään niin susihan liikkuu suurimmaksi osaksi öisin.

Yksi palkattu mies ei siiheen millään pystyy! Nuo määrärahat (300 000 euroa) kun oli vain yhdelle henkilölle varatut! Lentotunnit joita tarvitaan susien pannoittamiseen ei millään pysty arvioimaan, eikä ne varmaan meille ikinä kerrotakaan! Ja kun sudet ovat pantansa saaneet, ne pitää vaihtaa muutaman vuoden välein. Sekä niitten paikallistaminen, kun ne liikkuvat ympäri Suomea! Nekään kustannukset kukaan ei varmaan halua meille kertoa!
Kun tänne rannikkoseudulle haluttiin ambulanssihelikopteriä, missä meillä on erittäin laaja saaristo ja pitkät välimatkat, niin sekin evättiin rahanpuutteella viitaten! Kun se oli jälleen kerran hallituksen mielestä aivan liian kallista!
Nyt näyttää rahaa kyllä riitävän kun jo kerran hävitetty susi, pyritään siirtämään tiheään asuttuun pohjanmaahan, sekä muualle Suomeen, pääkaupunkiseutua lukuunottamatta!
Ihmiset, (lukekaa maalaisväestö), on näköjään pantu poikkeusasemaan, ja meiltä odotetaan että luovuttaisimme tilaa sudelle ja muille haittaeläimille! Olkoon se sitten saamelaisten vaivaava ahma, taikka sudensukuiset koirat, joita valtiovalta suojaa kynsin hampain! Sudet kiusaa nyt tavallisia kansalaisia päivittäisillä vierailuilla ja uhkaavat meidän harrastuksia ja vapaa-aijanviettoa!
Mutta luoja varjelkoon jos susi, taikka karhu, eksyy pääkaupunginseudulle! Silloin kutsutaan armeijaa apuun ja poliisit partioivat konekivääreillä varustaneina ja luodikestävillä liiveillä! Ja ihmisiä pyydetään kaiuttimien avulla pysymään sisätiloissa. Pientä karhunpoikasta ajetaan takaa moottoriveneellä ja lopuksi vieläpä ammutaan vedessä kun se yrittää pakoon! . Silloin ei pyydetä ihmisiä häätämään karhua pois huutamalla, tai yritetä muulla konstein saada sitä poistumaan. Silloin on heidän lapset (kaupungin) vaarassa. Kun taas muiden mukulat (maalaislapset) käsketään pysymään sisätiloissa niin kauan kun tuo hukka pyörii koulun pihalla, taikka oman talon tontilla.

Mistä tuollainen ero meidän ja kaupungin väestön välillä on tullut, kun meitä koko ajan solvataan ja yritetään ajaa sukupuuttoon?
Ja samaa rataa nämä vihreät jatkaa, kun nyt kaikki petolinnut ovat rauhoitetut. Kuolleita sikoja raahataan jäille merikotkille! Kun taas lihantuottaja joutuu, sakon uhalla, kuolleita sikojansa lähettämään Honkajoelle destruktioitavaksi! Ja vielä joutuu maksamaan siitä että ne hävitetään! Tämä on kyllä niin tyhmää kuin vain olla ja voi, meinaan nämä petolintujen suojelutoimenpiteet. Kanalintukanta, ja vesilinnut kun täällä Suomessa kumminkin on taisteltava supikoirien ja muitten petoeläinten kanssa jälkeläistensä suojelimisessa. Meikäläisen on kyllä vaikeaa ymmärtää tätä politiikkaa jota luonnonystävät ajaa! Ennen vanhaa kun petolinnuista ja petoeläimistä maksettiin tapporahaa oli koivut talvella Teeriä täynnä, ja Metso ja Teeripoikueet olivat jokapäiväinen näky! Ja poikueet olivat kooltaan runsaslukuisia! Nykyään erittäin harvoin nähdään edes yhtäkään metsopoikuetta joka olisi pari kolme poikasta suurempi. Ja silti niin kutsutut ”luonnonystävät” vaalivat petolintuja, ja niitten elimahdollisuudet vain yritetään parantaa.

Tavallinen maalaisjärjellä ajatteleva ei kyllä ymmärrä tuota logiikkaa olleenkaan! Jos kaikki rikkaruohot vaalittaisiin ja vilja jätettäisiin heitteille niin kylläpä silloin nälkää näkisivät kaikki Suomen kansalaiset! Ei maitoa, eikä lihaa, eikä leipää, näkyisi kaupan tiskeille, jos peltoja sillä tavalla viljeltäisi.
Mutta siiheen ollaan nyt menty että vain kirjoja lukeneet herrat pitävät maamme taloudesta ja riistasta huolen. Ja se näkyy nyt yhtä selvästi kuin että pässistä olisi tehty puutarhuri. Elikkä päin mäntyä on mennyt suomen susipolitiikka kun aitoja pystytetään valtion turvin, ja lapset ja karja laitetaan aidan sisäpuolelle. Ennen vanhaan sudet ja petoeläimet olivat aidan sisäpuolella, mutta nyt vain on toisin.

Niin kutsut luonnonsuojelijat eivät ole tehneet pennin vertaa töitä hyödyllisen riistan hyväksi. Ja nyt kun petoeläimet ollaan saatu sijoitettu johonkin syrjäseuduille niin niitä ruokitaan traktorein ja miesvoimin jotta ”luontokuvaajat” pääsisivät ”villejä” eläimiä kuvaamaan ”luonnonmukaisisissa” olosuhteissa! Siellä ne ”bongarit” istuvat turvassa jossain kämpässä kun puolikesytetyt karhut ja sudet tulevat jokapäivästä annosta ruokapaikan ääreen popsimaan. Ja vieläpä kehtaavat kerskua kuvillaan kun ne levittävät niitä lehtien palstoille! Tai levittävät videoita j jotka ne ovat kuvanneet kun saamelaisten porot hiljaa ja kivuliaasti ovat joutuneet susien raatelemaksi! Ja sitten kaupunkilaisten räkänuoriso ylistävät kuvaajaa ja pitävät häntä jonkinlaisena sankarina.
Asia onkin mennyt niin pitkälle että kaikki pahaa sysätään maaseudun väestön syyksi. ”Luonnonsuojelijat” ovat ottaneet sen elämäntehtäväkseen että elämä maaseudulle olisi niin mahdontonta kuin vain olla ja voi! Lehmän pierut tuhoaa ympäristöä, ja lihansyönti on kaikkein suurin vaara ympäristön kannalta! Maatalouselinkeino on meidän maalle aivan liian kallista ja siksi meidän pitäisi antaa muitten ulkovaltioiden hoitaa ruokatuotannon. Ei toiset maat, vaan toiset valtiovallat! Koska jos med luovutaan kaikesta ruokatuotannosta tässä maassa niin sitten olla täysin toisen valtion varassa mikäli maassamme syttyisi sota!

Älkäämme antoko meidän esiisiemme taistelut vapaasta ja itsenäisestä Suomesta olleen turhaa! Vapautta elää ja asua omassa itsenäisessä maassa, ilman vieraiden valtioiden sekaantumista meidän elinehtoihin, ruuan tai ympäristön suhteen!

Mutta kerro se kansalle joka ei ole sodan koettelemukset kokeneet, joille kaikki koettelemukset ovat vierasta! Kerro se kansalle joka uskoo että ruokaa tulee aina kaupantuskistä löytyvän.
Kerro se kansalle joka ei halua totuutta katsoa silmiin, kun suihkukoneeseen astuvat, etelän aurinkoa tavoittelemaan.

Pyydä heitä ottamaan näytönkuvan kaikista lentokoneista jotka suurkaupungin yllä odottavat laskeutumistaan, sylkien tonneittain ympäristöä saastuttavaa polttoainetta ilmakehään jokainen sekunti! Tässä kuva joka kuvaa tätä hetkeä juuri nyt. 7.10 2018 kl.13.47

Flightradar24
Siinä vasta ovat ne todelliset ympäristönsaastuttajat!
Siinä vertailussa on kyllä lehmänpieru pieni tilkka hyttysenkusta valtameressä!
Yritä kertoa se heille joilla ei ole, ja tuskin koskaan tule ansaitsemaan leipänsä kunnollisella työllä!

Kysykää heiltä jos ne todellakin uskovat että maanviljeilijät ovat kaiken paheen takana?
Kysykää heiltä jos ne uskovat että maanviljeilijät iloitsevat kun rikkaruohot tuhoaa sadon?
Kysykää heiltä jos haahka iloitsee kun kotka vie sen poikaset?
Tyhmänä ne sitten siinä seisoo, narrinhiippa päässään, leivättöminä ja avuttomina!

Kirjoittaja Lars Forsén Ylimarkusta (Övermark/Närpes) 7.10 2018 Äidinkielenä ruotsi, niin mikäli tässä en ole kirjoittanut kieliopillisesti kaiken oikein, niin sanoma pitäisi kuitenkin olla kaikille selvä!

 

Nu får det vara nog med vargens fräckhet.

Blir mycket av vargskriverier nu, men tidningarna tycks ha fått nog av mina rättframma åsikter så jag behåller dem på min blogg tillsvidare! Här en bild på en förmodad varg som den 27.9 2018 sågs på en industritomt i Vasa. 30 meter ifrån huvudingången.  ”Förmodad varg” skriver jag eftersom huvudets hållning och den alltför långa svansen mera påminner om en tjeckisk varghund!Varg på väg in

Samma dag så kommer en varg och går rätt igen Solfs centrala delar, passerar endast ett stenkast ifrån tre barn som är ensamma i skogen strax utanför deras hem. Polis tillkallas och pojken som var på besök frågar om han kan cykla hem, men polisen avråder honom eftersom det är förenat med fara. Så skall vi bara stillatigande se på när våra barns aktiviteter begränsas av en varg som borde vara inhägnad. Nu tycks det vara så att det är våra barn som måste vara inhägnade! Och varför har det blivit så? Jo därför att:
Ett ivrigt, ja nästan tvångsmässigt lobbande, med hjälp av de grönas riksdagsledamöter, har lett till att vi nu står inför en situation, som är i det närmaste ohållbar. Allting sker nu enligt vargens villkor, inte ens det faktum att vargen står och ser på när småbarn leker föranleder någon åtgärd ifrån myndigheternas sida.
Myndigheterna fortsätter att hävda att vargen är helt ofarlig för människan, trots att de innerst inne vet att så inte är fallet! De vidhåller att vi snällt skall stå och se på när våra husdjur och jakthundar går en plågsam död till mötes. Möjligtvis kan vi få ropa högt eller slå i något kastrull-lock för att skrämma iväg vargen, eller vargarna!

Vi som fortfarande har något att tänka med, och inte bara har en knopp att hålla mössan på plats, vet att vargen är en betraktande varelse som inte slår till helt slumpmässigt. Nej till vargens natur hör att den prövar sig fram genom att betrakta sitt tilltänkta byte, långt innan den slår till. Nu har den lärt sig att närheten till bosättningar och människan är i det närmaste harmlöst.
Med andra ord, det är bara att gå och ta för sig! Den dumma människan får gärna stå där och skrika sig hes om hon vill. När vargen nu har lärt sig hur den kommer in i rävfarmerna bär den lärdomen med sig hela livet. Nu har också våra jakthundar, och även sällskapshundar för den delen, börjat stå på vargens menylista över lättfångade byten.
Redan ifrån tidigare har fåruppfödarna tvingats se på när deras får, helt besinningslöst dödats och stympats av vargarna, som bara dödar för dödandets skull.

Våra myndigheter har också stiftat en lag på att bondens kor måste få vistas utomhus en del av året. Och återigen så ser vi samma mönster! På tryggt avstånd studerar vargen hur människan beter sig. Den lär sig när djuren är ensamma, och den lär sig vilken tid som bonden kommer för att se till sina djur. Sen är det bara att vänta på rätt tillfälle och slå till. Man skulle nästan kunna tro att vargen har en förmåga att läsa av myndigheternas fatala misstag när det gäller rätten att skydda sig emot vargens härjningar! Det finns snart inte en enda laglig väg att gå om man vill skydda sina djur!

Att förespråka civil olydnad kan tolkas som uppvigling! Men blir man behandlad som andra klassens medborgare, vars intressen och levnadsvillkor helt bestäms av några blåögda idioter, så återstår inget annat än att ta saken i egna händer. Jag skriver nu för egen del hur jag uppfattar vargsituationen!
Har aldrig varit rädd för att uttrycka min åsikt och jag har alltid stått för vad jag har sagt och gjort. Så alla ni som läser detta kan vara säkra på att jag inte låter någon varg komma in på vår gård och hota någon av våra barnbarn eller några av våra husdjur.
Enligt Finlands lag har alla personer födda i Finland rätt till att skydda sin familj och egendom. I krigstider är det till och med en skyldighet! Det finns något som kallas nödvärn i vår lagstiftning!

Så anser jag, att jag, eller att någon ur min familj, svävar i livsfara agerar jag därefter! Endast en idiot springer med huvudet i väggen om någon påpekar det riktiga i det. Och någon idiot kommer jag aldrig att anse mig vara, så länge förståndet är i behåll!

Så jag kommer absolut inte slå i några kastrull-lock eller skrika mig hes om vargen närmar sig någon av de förutnämnda! Agerandet kommer nog att ha ett helt annat uttryckssätt!
Våra levnadsvillkor här ute på landet borde inte på några villkor få styras av sådana personer som inte har den ringaste aning om hur vi känner det att helt plötsligt ha blivit försökskaniner när det gäller att vistas ibland vargar. Våra fritidsintressen både förlöjligas och förringas och vår oro för våra barn anses löjeväckande!

Vi kommer aldrig att godkänna att alla våra hobbyer och intressen skall styras av en liten grupp som lever i fablernas värld.
En grupp vars värld består av tummelplatser i opera- och kulturhus som finns i snart var och varannan stad. En grupp vars natur består av en balkonglåda på femte våningen, och vars natur består av en 50 tums TV på femte våningen!
En grupp dit våra surt förvärvade slantar går i form av skattepengar som vi inte ens ser röken av här av i våra kusttrakter!

Räcker med att nämna ett fulljour sjukhus som gick oss förbi, en riksåtta som inte ska repareras, en räddningshelikopter som ansågs onödig och för dyr! För att inte tala om den svenska servicen på våra statliga verk som skall avskaffas! Ja listan kan göras hur lång som helst, men statsmakten är ännu inte nöjd. För att göra tillvaron här på landet ännu mera svårbeboeligt har vi nu tvingats se på när vargflockarnas antal bara stiger och blir allt mer närgångna! Man kan ana en exploatering av våra marker till förmån för rika naturturister. Vi är de moderna indianernas avbilder som skall förpassas till de sälla jaktmarkerna där solen aldrig går ner! Vi skall undantryckas allt längre norrut till samernas vidsträckta marker. För att till slut drivas ut i Ishavets blånande böljor! Men så länge hjärtat pumpar ut blod i ådrorna så kommer vi att föra krig emot all jävelskap som nu statsmakten påtvingar oss. Lagens långa arm må bäva för allt vad en terroriserad befolkning kan hitta på innan armen domnar!
Lars Forsén Övermark.

En god och tursam början på årets skogsfågeljakt.

Mätt och nöjd efter en välsmakande lunch ligger jag med Ronja vid mina fötter och tänker på hur skogsfågeljakten  artat sig hitintills denna höst.Kompisar4

Så Ronja fick ursäkta att jag avbröt vår mysstund för att sätta mig vid tangentbordet och sätta ord på våra upplevelser.
Under sommarens lopp har jag försökt hålla upp formen för både hund och husse genom cykelfärder längs våra skogsbilvägar. Inte så lätt gjort alla gånger när den ovanligt varma sommaren så gärna ville sätt  käpp i hjulen för allt vad motionerande innebär i form av närmast tropiska temperaturer dygnets alla timmar.Torrt i diket

Nåja det blev sena kvällar och ljuset räckte ju till nätterna igenom, så visst kunde vi hålla en någorlunda nivå på vår ”träning”! Samtidigt som vi kunde genomföra en viss inventering av det fågelliv som förekom längs med våra färder. Och fastän skogsfågelstammen är nästan bedrövligt svag, så fanns det ändå ljusglimtar
vad orrarna beträffar. Kväll
Och turligt nog så verkar förekomsten av skogsfågel vara rikligast bara ett stenkast utanför vårt hus. Visserligen skall man vara en hejare på att kasta sten, om man tar det bokstavligt, men ni kanske förstår vad jag avser med ett ”stenkast”.

Så på en av våra cykelturer strax innan jakten kunde jag notera följande: Strax bredvid vägen lättar en ensam tjäderhöna som Ronja förföljer endast kort och kommer tillbaka upp på vägen. Fortsätter i god fart framåt och Ronja hittar en orrkull på ca: 6-7 orrar på höger sida av vägen.
Ut kommer några orrar och flyger över vägen, varvid en stannar lägligt i en björk,
som Ronja passar på att skälla ut ordentligt, ståendes på vägen.
Försiktigt ställer jag cykeln ifrån mig och börjar filma, närmare och närmare med kameran surrande. Klicka på följande länk så öppnas skallet på You Tube:

https://www.youtube.com/watch?v=FPXqUfKghk0&feature=youtu.beOrre

Skott-tillfälle utan vidare om det varit jakttid!
Medan jag försiktigt fortsätter framåt lättar ytterligare två orrar och tar
Ronjas tupp med sig. Ronja förföljer och några skall hörs i fjärran, men snart är hon till baka och vi fortsätter. Cirka sexhundra meter längre fram, springer Ronja på nytt in till vänster och Ronja hinner ge till några skall innan jag hör hur en tjäder lättar. Och det blev inget mer med det.

Ronja kommer upp på vägen igen och vi fortsätter, återigen försvinner hon in till vänster och hinner  med några skall innan några äldre orrar flyger iväg. Fasligt vad mycket fågel denna kväll tänker jag och vi fortsätter framåt en ordentligt kilometer där Ronja återigen hittar en liten ynka orrkull på tre stycken.
Hönan drar iväg med Ronja med korta förflyttningar för att till slut försvinna över en tätbevuxen myr.  5 stycken skilda fågelkontakter på ca: 6 kilometer, det bådade gott inför premiären.Racerpäls och orrfjädrar

Inför premiären detta år önskade jag att turen skulle stå oss bi och att jag skulle få nedlägga någon fågel för Ronjas skall. Och visst har mina önskningar besannats, ja till och med övernog.
Som sagt,  jaktmarken finns bakom vårt hus och där startade vår färd premiärdagen.
Ville inte komma för nära den plats där jag antog att den första orrkullen skulle hålla till.
Så vi höll oss i lite äldre skog med en biotop som borde vara idealisk för skogens alla fåglar och djur.  Blåbärsris och färdiga blåbär och lingon fanns lite överallt!

Ronja sökte av rätt bra tyckte jag och kom med jämna mellanrum för att se vart vi var på väg. På en gräsbevuxen kalyta såg jag att Ronja, mycket ivrigt, började köra ett ”sicksack” mönster, så jag ställde mig snabbt i skydd under en stor gran. Och där, någonstans mitt på kalytan, hittade Ronja orrkullen som spred sig åt flera håll.
Efter att ha försökt få skall på några av orrarna som flög ifrån oss, återvände hon och körde upp en orrtupp som kommer flygande rakt emot mig. Blickstilla som en bildstod inväntade jag orrtuppen som sätter sig i samma träd under vilket jag står.

Ronja kan inte exakt peka ut var i trädet orren sitter men börjar ändå att skälla lite osäkert medan jag förflyttar mig ut ifrån granen, allt längre ut för att få syn på orren.
Mitt tålamod sattes ordentligt på prövning när inte heller jag tänkte få ögonen på var den satt.
Men efter en god stund, med hjälp av handkikaren, kunde jag se var den tryckte sig intill stammen och hagelpipan gjorde processen kort.
Ronja var inte direkt bytesmedveten utan stod och betraktade den döda orrtuppen en god stund, men ville nog gärna ha den när den väl kom i ryggsäcken. Årets första var ett faktum och det blev inte mera den dagen.Orrtupp, kyckling

När vi följande gång äntrade samma marker, så hör jag Ronja skälla inte långt ifrån den plats där vi fick den första orren. Bössan som numera alltid är nerstoppad i ryggsäcken tas fram, och jag går sakta mot skallplatsen, där skallet nu har upphört.
När jag närmar mig återupptar Ronja skallet som är både osäkert och avbrutet.
Jag ser henne osäkert byta skallplats flera gånger och till och med ställa sig upp emot en tall.
Antar nu att hon har en ekorre och går lite oförsiktigt fram för att helt plötsligt se en stor
tjäder ta till vingarna ur tallkronan.
Ronja förföljer i mitt tycke snabbt och rätt långt och ger skall flera hundra meter i
flygriktningen. Hon kommer dock tillbaka efter några minuter , så vi går tillsammans i tjäderns flygriktning för att se  om vi kan finna den på nytt. Men ingen tjäder på den närmaste halvkilometern.
Istället har Ronja nu funnit orrkullen och de flyger lite hit och dit. Ronja skäller rätt intensivt i kanske fem minuter. Varpå jag hör hur skallet flyttat sig kanske 150 meter till vänster och ett nytt intensivt skall i någon minut. Skallet tystnar plötsligt, och jag hör orrar som flyr, och nu kommer skallet till höger för att tystna en liten stund. Ronja tar sig återigen tillbaka där de första orrarna flög upp. Nu är skallet både tätt och ihållande, så jag inser att hon har syn på fågeln.Ronjas tupp

Kryper över ett dike för att komma åt att se i det täta skogsbeståndet och Ronjas skall leder mina ögon till en orrtupp, som sitter rätt öppet på en björkkvist! Ronja själv är bakom sly och buskar.
Med ryggsäcken på ryggen är det omöjligt att få till ett skott så jag kränger av mig rygg- säcken försiktigt. Men terrängen, och min liggställning omöjliggör mina försök till att få en säker träff med 222:an.
Backar bakåt, sakta, sakta, flera gånger tills jag inte vågar låta bli längre. Kramar av skottet trots att orrtuppen ser liten ut i den obefintliga förstoringen. Och pipans svängningar upp och ner försvårar mina försök att få orren att hållas kvar mitt i korset!

Men skottet blir en bom, otroligt nog sitter orren kvar och jag lägger mig ännu bättre tillrätta och nu ligger bössan i ett bättre läge och orren dunsar ner rakt på Ronja. Nu kan man väl inte förvänta sig mera tur kan man ju tänka. Men mera tur skall komma en ny dag, och nu på ett nytt ställe.
Nu jobbar Ronja med en orrhöna som jag ser ungefär var den träar.
Smyger mig dit och ser att Ronja skäller helt fel! Där borde den nog inte vara!

När jag äntligen ser hönan har Ronja slutat att skälla, och kommer och hälsar på mig så jag uppmuntrar henne att gå tillbaka och försöka hitta hönan. Och nästan med detsamma upptar hon skällandet och jag kan sikta in mig med kulpipan.
Säsongens andra bom är ett faktum, men orrhönan sitter kvar. Följande kulskott blir
också en bom! Förbaskad på mig själv avancerar jag rätt snabbt mot hönan och tar ner den med hagelpipan.Orrhöna

Det borde inte varit möjligt att den sitter kvar trots två bomskott, men under kan tydligen ske! Om ni nu tror att det slutade med detta så tar ni fel.
Ville försöka mig på den tjäder som jag så oturligt skrämde iväg, i tron att där satt en ekorre. Så Ronja och jag startade åter vår färd till fots, bara strax bakom vårt hus, på väg mot den kända jaktmarken. Inget motorljud skvallrar på så vis att jägaren är på gång.
Det blåste rätt kraftigt den eftermiddagen, och jag mera anade än hörde, ett skall i fjärran, i riktning mot den plats där jag skrämde tjädern.

Efter en stund när jag närmat mig skallet hör jag hur ettrigt och ihållande skallet rungar i skogen. Ryggsäcken åker av och smygandet vidtar. Är nu helt säker på att Ronja ser tjädern, eller fågeln!

När jag äntligen får syn på Ronja där hon skäller, ja då tittar hon, hör och häpna, ner i ett dike och skäller helt frenetiskt. Mårdhund, mink eller orm tänker jag då. Men till min stora förvåning står där en stor tjäder utan stjärtfjädrar. Med huvudet lyft i attackposition, fanns inget annat för mig att göra än att daska till den lätt med pipan och Ronja ordnade resten.

 

Inget jag är direkt stolt över, men Ronja var desto malligare när hon med sin snabbhet hade klamrat sig fast vid denna tjäder:

En gammal tjäder jag fotograferat på när håll förra hösten när Ronja hade hittat den högt uppe på en ås och jag stod nedanför när den träade bredvid mig.
Kan ju inte vara tvärsäker på att det nu var samma tjäder, Tjädertupp
men området har nog inte hyst många tjädrar av den kalibern de senaste åren.
Så antagligen var denna tjäder tyngd av åren, för mycket stationär har den varit, och skogen har skövlats i dess närhet. Kanske den tyckte det var dags att dra sig tillbaka och ville ge en unghund en chans att briljera.

Men helst hade jag nog sett att den fått fällas av ett välriktat skott med Ronja som ackompanjatör! Nu är ju Ronja långt ifrån färdig som skällande fågelhund, hon borde vara mera exakt med markeringarna och det hon gjorde under det tidigare tjäderarbetet var inte bra. Att ställa sig upp mot ett träd där fågeln sitter, är ett grovt fel och resulterar ofta i att fågeln tar till vingarna.
Men jag får hoppas att rutinen kommer med åren. Men hellre en lite jaktgalen hund, än en som är likgiltig! Sedan hänger förstås mycket på mitt agerande och fågeltillgången om hon skall lära sig allt det som behövs.Fart o fläkt

Som kompis i skog och mark hemmavid är hon allas vår ögonsten. Måtte varguslingarna gå ett brutalt öde till mötes så att friden skall återfås i våra marker. Vårt lands politik vad gäller de stora rovdjuren är åt helsike! Så jag hoppas att varje sunt tänkande människa blundar om någon lyckas eliminera någon av dessa varguslingar som stryker omkring ibland bosättningarna helt orädda för människan!

Det inte ögat ser, det gråter inte hjärtat för. Och när folket förr i tiden
försökte att utrota vargen, så måste det tas till gift för att få slut på plågan.
Så fastän vi lyckas knäppa någon av dessa s.k vargar så kommer det nya på löpande band.
Men kanske de aktar sig för människan om de får sig en minnesbeta.
Men med dagens politik så har vargen lärt sig att den ostraffat kan ge sig på både boskap och hundar.