Dags att uppdatera det vanliga livet med våra barn och barnbarn.

En grådaskig dag som denna, när vädret vare sig lockar till sig motion eller jakt kan det vara på sin plats att uppdatera det vanliga livet med både nära och kära. Jakttiden för våra skogshöns är förbi för denna säsong så nu återstår bara jakten på de predatorer vi har i markerna.

Men som sagt detta blogginlägg får väl handla om något annat än jakt, även om den säkert kommer att bli omnämnd i förbifarten. Idag så skriver vi den 14. 11 2019 och detta inlägg startar ifrån den 4.8 2019 när vi var på sommarstugan i Terjärv.

Min storebror Peter var ute med sin son Mats och hans Benjamin på en fisketur upp till sjön Rekijärvi. Peter lever ett rätt stillsamt liv nuförtiden, begränsad av en lungsjukdom som gör vistelsen utomhus omöjlig utan ett mobilt syrgasaggregat! Men köra båt, och visa pojkarna var gäddan har sin gång, det kan ännu! Det blev en fin gädda på närmare tre kilo plus en hel del annan fisk på färden, så fiskelyckan kunde de inte klandra.

Det var en fin sensommarafton när fackelblomstret lyste i hela sin prakt längs med ån.Fackelblomster

Och Ronja stod sin vana trogen längst fram i båten.

Ronja i båt

Trots att sommaren varit både torr och regnfattig, hittade vi bra mycket hallon på ”Skata” . Skata, som är namnet på en udde längst ut mot sjön Rekijärvi, såg ut att ha klarat av sommartorkan, där en frodig kornväxt kantade vår väg till hallonriket.

Kanske vattnet på bägge sidor av udden hade bidragit till att hålla fukten kvar i växtligheten, för hallonen var både stora och fina. Och det som jag trodde skulle bli en liten, liten burk av de goda bären, det kom att bli nästan ett helt ämbar av de fina bären, innan Gunilla och jag var färdiga att lämna Skata.

Min kusin ”Fröudi Jokka” Johan Fors har här iordningsställt hundhagen för att ta emot en liten spetsfröken vars namn ännu var ovisst när kortet togs!Jokkas HundgårdLilliLilli, som den lilla spetsfröken nu heter, har nu flyttat in hos Jokka och Hannele. Lilli har också fått en mycket ivrig linlugg till lillhusse, Ludvig och LilliLudvig, som är en mycket trägen gäst hos faffa och hans rara Hannele. Ludvig är faffa Jokkas ögonsten och kommer säkert att tillbringa ännu mera tid vid ”Fröudöijä”, nu när han får en alldeles ”egen” hund att sköta om!

Jokka och jag for till Sexsjön den andra augusti på ett sommarmöte som arrangerades av Österbottens spetsklubb. Uppslutningen var nog en liten besvikelse när flera av föreläsarna hade fått förhinder. Men lite jaktsnack fördes ändå vid brasan där grillkorven hade god åtgång. Var ju meningen att Jokka skulle få byta några ord med Thommy innan valpköpet! Men allting ordnade sig till det bästa och nu är Jokka en glad spetsägare till en pigg och rar liten finnspetsfröken.Möte vid Sexsjön

Den 7.8:de var vi hemma igen och Ronja och jag tog en tur runt Risnästräsket i ett vackert sensommarväder.

Gunilla fyller år i mitten av augusti och barn och barnbarn hade samlats den 22 aug. för att fira ”fammo”. Det var en fin, men blåsig dag, så bordet blev flyttat i lä för västanvinden; med den påföljd att en del kom att sitta i skuggan och en del fick kisa emot solen. Inte direkt idealiskt att försöka få till en bra bild. Men maten och sämjan var god som det skall vara när man träffas!

 

Gunilla fyller år

De allra minsta och Ronja roade sig med att kasta sten i den lilla fontänen bredvid gårdstenen, och hade allmänt trevligt tillsammans. Här ser vi Micke och Toves lilla Alva titta på när Ronja dricker, medan Elliot ser lite mera avvaktande ut. Och två av gossarna har satt sig på den höga stenen och kastar rönnbär i fontänen!

Att själv kunna plocka sina egna grönsaker ur sitt eget land har ju också sin tjusning! Även om mina gröna fingrar tycks vara mera skapt åt att snickra till något i trä, eller att som nu, snickra till ord i en blogg för framtida minnen! Längden på morötterna är ju inte fy skam och ärterna och jordgubbarna ser ju hyfsade ut, men skörden var som vanligt liten som alla andra år. Paavo, Paavo olycksfödda gubbe, skaldade Runeberg. när frosten tog hans skörd!

Sensommarskörd

Kristian och Jennys trillingsgossar är sportiga av sig och tog sig med bravur igenom hinderbanan i Solf den 14.9 2019 och stoltserar här med sina medaljer. Ifrån vänster sett; Eddie, Noah och Ludvig Forsén

Medaljörer2

Här är det armgång som gäller, alla tre klarade detta hinder galant, och så var det bara att spurta på emot målet och en hägrande medalj!

Armgång

Själv så var jag den 19.9 på en jakttur till Markjärv i Terjärv. Markjärv är en av de fyrtio! mindre sjöar som finns inom Terjärvs gränser. Jag besökte också en annan lite mindre sjö som syns här nedanför.MarkjärvSjön som kallas för Sarjärv har en egen liten raststuga intill den magiska sjön, samt en grillplats för den som känner sig sugen på något grillat!

Sarjärv3

Övernattningsstuga

Kan ju inte låta bli att sätta upp ett foto på en mårdhona som Ronja så förtjänstfullt spårade och till sist körde upp i en gran topp som jag lyckades fälla för hennes ivriga skall. Detta var den 26.9 2019, alltså denna höst!

Mård vid bränndalin2

Samma dag fotade jag en tjäderhöna ifrån alla möjliga vinklar, ett praktexemplar utan like som lät sig fotograferas medan Ronja jagade hennes kamrat.Röja nr3+

Hösten har bjudit på bedårande färger i skog och mark, och denna bild tycker jag är något av en lyckträff  där Ronja tittar fram bakom en torrfura. Höstens gulnande löv och Ronjas päls lyser i harmoni med den knotiga björken i bakgrunden! 9:oktober 2019

Oktober

Ett födelsedagskalas för Elliot som fyllde två, och Alva som fyllde fem firades i Micke och Toves hem i Kalax den 19 oktober. Oturligt nog så lämnade kameran hemma i Övermark och mobilens batteri gav upp  redan efter fyra bilder och är inte av högsta kvalité. Men huvudsaken var att fira dessa två, som visserligen inte fyller på samma datum men nästan i alla fall.

Presenter fick de i överflöd och många var gästerna som gästade deras hem denna dag. Kanske jag får några kort ifrån Gunillas mobil för att komplettera dagen med några av presenterna i alla fall. Nu till dagsläget och det väder som rått den senaste veckan!

Snabba ryck ifrån fina höstbilder till en tidig vinterbild som tyvärr redan är ett minne blott. Så här såg det ut den 10 november detta år, 2019. Nu så vräker regnet ner och allt är grått och trist igen. Välkommen härliga vinter med vita gnistrande drivor och en köld som biter i kinden. Denna vy hör vår vinter till! Kom snart igen du härliga vintertid, regn, slask och töväder, det kan någon annan få!VinterSol

Slut för denna gång, onödigt långt mellan uppdateringarna, minnet är färskvara hos oss gamlingar! Men tur att tekniken hjälper till ibland att komma ihåg saker som redan förträngts!

 

 

 

En fråga ställd till en tidning när min insändare inte godtogs som sådan!

Kan bara tillägga att efter att jag skrivit detta till redaktionen så mottogs min insändare som ni kan läsa efter denna fråga!

Vem anser du rätt att uttrycka sin åsikt i media? Är den ”vanliga” människans oro något som bör sopas under mattan, även om hon inte kan namnet på alla de forskare och institutioner, som vägrar godkänna någon annans forskning i området!
Sen det där med att jag reagerat på många olika saker i en och samma mening! För att hålla mig till de 3000 tecken som är det maximala antal tecken som godkänns för en insändare var jag ju tvungen att komprimera min text så mycket som möjligt!
För den ”vanliga” läsaren borde det ju vara självklart, att det är tillvägagångssättet på vilket vårt land styrs med; av mestadels (storstadsbor) som inte har den minsta aning om hur det är bo ute på landet.
Det är ju våra näringar och fritidsintressen det handlar om. Inte ser vi någon orsak att begränsa deras besök i operasalar eller världsmuseum eller gå på konstakademier. Alla dessa byggnader har ju byggts med våra gemensamma skattepengar, och ute på landet finns ju industrierna. Och det är vi som står för merparten av skatteinkomsterna i vårt land.
Varför skall de då( makthavarna som bor i betongbunkrar i städerna) tvinga på oss sådana orosmoln som hundliknande vargar som stryker omkring våra boningar i en allt stridare ström!
Vi bor i en liten gårdsgrupp där närheten av både varg och vindkraft inverkar menligt på våra liv. Vi har husdjur och hundar som vi vill värna om. Vi har inte bett om att bli försökskaniner i någon vargskötselplan med våra liv som insats.
Och de forskare jag inte namngett, när det gäller vindkraften, har bestämt på vilket avstånd ifrån fasta bosättningar vindkraftverken får byggas. Vårt hus, som ligger endast 1,5 kilometer ifrån närmaste ”möllan” berörs, och när vinden ligger på kan vi höra bruset ifrån de närmaste ”möllorna”. Dessutom så har jag sedan länge nedsatt hörsel på grund av mitt jobb som svetsare och rörmontör under mitt verksamma liv, och ändå kan jag höra bruset ifrån dessa möllor!!
Sen finns det ju forskning (inga namn där heller tyvärr) som gäller det infraljud som uppstår och kan höras till och med upp till 20-60 kilometer ifrån dessa vindkraftsturbiner och lär ge märkbara symptom på både djur och människor.
I de största städerna dras inte servicen ner på några områden, men ändå förväntar man sig att vi på landet skall hålla tyst och fortsätta att betala, för en service vi inte längre har, med våra surt förvärvade slantar.!
Sen det där med eldrivna bilar. Den som varje morgon kör in till en större stad, och ser vilken bilmängd man möter i en aldrig sinande ström, måste ju vara oerhört dum om han, eller hon, inte inser att skall alla dessa bilar laddas ur några eluttag så räcker inte våra kärnkraftverk på långt när.
Att då marknadsföra dessa bilar som ett miljövänligt alternativ ter sig närmast löjligt.
All den energi som krävs för att få fram den mängd litium som fordras för att tillverka batterier (ackumulatorer) till dessa bilar och den påverkan på vår natur, är ju bara så långt ifrån miljövänligt alternativ man bara kan komma. Och all den infrastruktur som därtill tillkommer när alla dessa bilar skall laddas minst en gång om dagen.
Visst är det bra att en sådan som Greta får världen att öppna sina ögon för all nedskräpning av vår natur. Men hennes kamp får ibland rent ut sagt löjliga former som knappast gagnar den världsdel som borde se över sina miljöutsläpp.
Nu har också USA dragit sig ur Parisavtalet! Och alla de länder som fortfarande ligger långt efter vårt land ifråga om miljötänk och hantering av våra avfallsprodukter, de har inte ens anslutit sig! För dem ter sig Gretas färd över världshaven inte annat än skrattretande. Inte slutade flygen att trafikera just den dagen heller. Och att transportera den lilla flickans kropp tillsammans med hundratals andra, hade nog inte gjort någon skillnad ifråga om miljöutsläpp, varken till eller från!
Visst kan jag tyckas onödigt negativ och provocerande i mina texter, men varför skall vi stillatigande ta emot all spott och spe som jag anser detta förfarande vara, mot allt vad vår fina landsbygd står för. Ren luft och högt till tak, men åsikter utan censur så länge man inte går till personangrepp bör få publiceras enligt min uppfattning om en rättsstat.
Lars Forsén Övermark.
Här kommer insändaren som publicerades i både Sydin och Österbottens Tidning 12.9 2019.
                                             Livet på landet!
När ilskan och vanmakten, över våra makthavares fullständiga nonchalans, tar över. Ja då smattrar det ljudligt ifrån tangentbordets svartmålade tangenter. Det både ryker och osar svavel, när tankar blir till ord som ej lämpar sig för tryck.
Skall det vara straffbart att säga sin mening och göra ord till handling när ens intressen och levebröd ständigt hånas och naggas i kanten?
Skall vi stillatigande sitta och se på när näring efter näring försvinner, när våra skolor försvinner, när bankerna flyr in till storstädernas djungel? När skatter och pålagor läggs på våra allmänna färdmedel. När vår natur exploateras av allehanda rovdjur samt utländska intressen!
Skall en liten grupp, så fjärmade ifrån verklighetens obestridliga fakta, få bestämma över vårt liv här på landet? Nej, och åter nej, nu är det dags att sätta stopp för all galenskap.
Det sägs att ger man f.n lillfingret, så tar han snart hela handen. Och dit är vi på god väg.
Detta med miljöhotet har också helt spårat ur.
Den mat vi äter, som är producerad i vårt eget land, och där det ingår både kött, fisk och grönsaker, har nog ingen större inverkan på den globala uppvärmningen. Och ingen tycks förstå att sakna kon innan båset är tomt!
Att ett litet flickebarn fått hela världen att prata om miljön, tycks också vara något man inte får kritisera! Visst har hon rätt i mångt och mycket, men detta som hon nu håller fram är ju ingen nyhet precis.
I miljödebatten har också vindkraften fått en allt synligare roll. Något av ett spel för galleriet, där den reella nyttan i form av producerad ström räknas i promille av den totala elproduktionen. Något att tysta opinionen med för kärnkraftsförespråkarna, som därmed ser sin chans att marknadsföra elbilen som den ultimata lösningen på alla våra miljöproblem.
Hur kan någon vara så urbota dum att de på fullaste allvar tror att elbilarna skulle kunna ta över marknaden.  Då räcker ingen vindkraft i världen, utan då krävs ytterligare utbyggnad av kärnkraften!
All annan energiform, än den kärnkraft vi har idag, kan stängas av med ett enda knapptryck, och i och med det så stannar också nedsmutsningen ifrån den energiformen.
Men i kärnreaktorernas innandöme ligger döden på lur. Vår värld är, och har varit, stadd i ständig förändring, som ingen mänsklig makt kunnat rå på.
Istider kommer att komma och gå!
Subtropiska tider med stekande sol och torka kommer att inta vår jord. Kontinentalplattornas rörelser kommer att skapa jordbävningar och vulkanutbrott som vilken dag som helst kan rasera den starkaste byggnad, samt klyva det solidaste berg. Långt nere i det djupaste av berg lagras kärnavfall i 5 centimeter tjocka kopparförsedda cylindrar, som enligt nya rön kan både erodera och korrodera om de kommer i kontakt med vatten.  Endast en minuts strålning av det färska kärnavfallet leder till döden, där halveringstiden för dessa radioaktiva isotoper ligger på hundratusentals år.
O du heliga enfald skulle nog våra förfäder ha sagt! Skall vi någonsin kunna slopa vår kärnkraft, så krävs det mycket mera forskning, om vårt energibehov i framtiden skall tryggas.
Att bygga ut vindkraften är bara att förhala hela processen med utebliven värdefull forskning. Dessa vindkraftverk, som är en styggelse i sig, både förstör och förfular vår fina nordiska natur.
Var hittar vi Polstjärnan eller Karlavagnen i den upplysta vinternatten, mitt ibland ilsket blinkande rödskimrande ljus? Var finner vi friden i allt buller som uppstår?
Om vi vill verkligen vill rädda vår miljö finns bara ett alternativ. Stoppa den ständiga upptrappningen av en redan stressad värld!
Vi äger inte jorden, vi har fått den till låns av våra barn!
Lars Forsén Övermark.

Är vår landsbygd verkligen roten till allt det onda här i världen?

Är vår landsbygd verkligen roten till allt det onda här i världen?
Tyvärr så får man det intrycket när man läser vad som basuneras ut i våra medier, ibland med både tjock och röd text! Nu är det röda köttet i skottgluggen, när anhängare av den gröna vågen skjuter skarpt!
För någon tid sedan var det skogsbruket som var boven i dramat när de fossila bränslena debatterades. Innan dess hann också kornas pruttande vara med och förstöra vårt ozonskikt, med ogrundade påståenden, som skulle ha katastrofala följder för vår planet. Allt skall man då höra innan öronen trillar av!
Ja, inte vet man om skall skratta eller gråta över all den okunskap som en viss grupp försöker föra fram. Alla landsbygdens näringar utpekas som något hemskt och avskyvärt!
Vi som bor här på landsbygden, vi knyter våra nävar djupt nere i byxfickorna, vi förbannar vårt öde i butiken, ibland vänskapskretsen och vid våra möten med grannar och vänner! Men där stannar våra högljudda protester. Fogliga och snälla fogar vi oss i allt vad vår statsmakt och EU beslutar!
Vart har det gamla bondeupproret tagit vägen? Var har vi den vanliga människans högljudda protester? Vart har det sunda bondförnuftet tagit vägen?
Protestera gott folk, slå näven i bordet så det smäller om det! Låt inte den gröna maffian köra över oss med förvrängda sanningar, skapade på någon hemlig sajt för interna beundrare. Det tycks inte finnas några begränsningar på hur lättpåverkade en del människor kan bli. En skolstrejkande Greta talar för världens ledare om miljöpåverkan, om gröna värden! Vad berättar det om våra ledare? Samtidigt skapar hon en ofattbar ångest ibland miljontals ungdomar! Ungdomar vars uppväxt präglas av en nästan panikartad oro över vår planets undergång! Visst skall vi ta vår miljöförstöring på största allvar och visst skall vi se över våra förehavande här på jorden, men…”Vi äger inte jorden, vi har fått den till låns av våra barn!” En sanning så gott som någon! Jag hänvisar ofta till i indianernas valspråk, och detta är ett bevis på ett urfolks kloka ord.  Indianer är ett urfolk som har fråntagits alla sina rättigheter och beskyllts för bestialiska grymheter i försöken att rädda sitt land och sin kultur! Nu är det vi som bor på landet som utpekas för än det ena, än det andra! Vi måste stå på barrikaderna och slå vakt om vår landsbygd. Vårt land behöver skattebetalare och våra skattebetalare behöver mat på sitt bord för att överleva. Så naiv är väl ingen att en sådan attitydförändring skulle ske, att gemene man eller kvinna, helt skulle övergå till den gröna födan. Larver och maskar i all ära, men så länge vi har en egen livsmedelsproduktion här i landet så kommer nog jag, och merparten med mig, gladeligen äta både rött och vitt kött, och fisk ifrån den lokala butiken. Samt friska och välsmakande grönsaker odlade i vår egen närmiljö.
Vi skall gemensamt stå upp och försvara våra intressen och fortsätta att äga rätten över vad som krävs för att trivseln på landsbygden ytterligare skall bibehållas. Låt oss själva få bestämma över vår jakt-och fiskekultur, utan inblandning av vare sig vargvurmare eller skarv och sälförespråkare!
När vår landsbygd har en nöjd och trygg befolkning, en befolkning som vågar sätta barn till denna värld. Ja då är också våra skolors och bybutikers framtid tryggade för en lång tid framöver. En trygg miljö för barnen att växa upp i, en ordnad dagvård. En liten byskola där barnen kan få växa upp utan storskolornas mobbningskultur, plus en sjukvård som fungerar, ja då är också förutsättningarna till att få nya företagare att etablera sig mycket större! Och dit bör vi sträva!
Låter vi däremot de gröna falangisterna ta över, med deras fabulerade världssyn, ja då är vi mycket illa ute! Det sägs vara bättre att stämma i bäcken än i ån! Och nu är det nog hög tid att sätta stopp för de barbariska fasoner som flödar i strida strömmar ifrån storstädernas betong-ghetton!
Lars Forsén Övermark.
Att en viss person, uppfödd i en jordbrukarfamilj, utpekar sig som någon slags Messias och ondgör sig över vår landsbygd och våra näringar, är ju också helt ofattbart!

Maaseudun tulevaisuus susien valtakunnassa on vaakalaudalla.

Pelastakaa maaseutua hyvät ihmiset, maaseutua kun ei kohta ole tällä menolla!
Nyt on korkea aika kerätä yhteisiä voimavaroja jotta täällä maaseudulla elämä pysyisi ennallaan.
Emme tule  ikinä hyväksymään että vihreät, ja niin kutsut ”luonnonystävät”, yrittävät ministerien ja virkavallan yhteistyöllä pakottamaan meidät pois synnyinseuduiltamme!
EU normeja tulkitaan niin kun piru lukee raamattua, ja aina se koituu meidän maalaisväestön taakaksi.Sudet tappaneet Haapavedellä
Älkää tulko  sanelemaan miten me täällä maaseudulla susien keskellä pitäisi toimia, susien kohtelusta med halutan itse päättää.
Sanon vain, tämä kansa ei ruoskijaa tottele!
Me ollaan totuttu rikkaruohoa poistamman pelloiltamme jotta tulisi paras mahdollinen sato. Ja me ollaan paimenten tavoin totuttu pitämään, karjastamme, ja lemmikeistämme huolta, ja varjelemaan niitä vaaroista. Siihen me ei tarvita ulkopuolisia suurkaupunkien kettutyttöja, jotka nyt näkevät uuden kevään tulleen kun ne saavat liikkua mediassa luontoystävien nimimerkillä. Tänä syksynä on jo susien uhriksi joutunut 27 koiraa,
Norjan harmakoira susien uhrina
yli 40 lammasta
20 lammasta susien uhriksikasoisvasikat 20.09 2019
ja 4-5 vasikkaa! Tässä kaksoisvasikat ovat joutuneet susien uhreiksi! Omistajien menetys rahassa on melkoinen, mutta se suru joka koetaan oman perhejäsenen menetyksestä ei voida rahalla mitata!
Me täällä maalla vasta luontoa hoivaamme, ilman meitä kohta koko Suomi olisi ulkomaalaisten varassa, kun kotimaasta ei enään saisi ruokaa.
Unohtuneet ovat sotaajat jolloin kaupungin väestö oli kuolla nälkään. Silloin kyllä kelpasi maalaisten leivät ja voit, jopa niin että lailla määrättiin että jokaisesta maalaistalosta piti lähettää sotilaille ruokaa jotta ne jaksoivat taistella meidän isänmaamme puolesta. Hevosetkin määrättin armeijan leipiin!  Lainaan tästä vähän sotahistoriasta poimittua totuutta!
Jatkosodan aikana maan elintarviketuotanto pienentyi työvoima-, polttoaine- ja rehupulan vuoksi. Ulkomaankauppa tyrehtyi.  Ruoka muuttui yksitoikkoiseksi ja muona-annoksia jouduttiin supistamaan. Tilanne oli vaikein talvella 1941 – 1942, jonka jälkeen useimmat sairaalahoitoa vaatineet puutossairaustapaukset tulivat esille. Nuorimmilla rintamamiehillä energia-aineiden saanti oli riittämätöntä. Osalla heistä esiintyikin yleistä heikkoutta.
Ja tähän ollaan nyt kovaa vauhtia menossa jos sallimme että meitä poljetaan pohjattomaan suohon vihreiden ja ”luontoterroristien” johdolla.
Luulisi nyt että lukeneet ihmiset ymmärtäisivät että jos väestöltä viedään kaiken työnilon, rajoittamalla työantajien, maatalousharjoittajien sekä heidän työntekijöiltään, sekä heidän perheittensä, vapaa ajan harrastuksia tiukilla säännöksillä mitä koskee sekä metsästystä että kalastusta. Niin ei vain löydy työnantajalle työntekijöitä! Mutta näköjään läksyt ei ole tullut tehtyä!
Suden kannanhoitohjelma laaditaan niin että se on suden ehdoilla, eikä ihmisten. Maamme itärajalla kasvatetaan koirasusia joita risteytetään naapuriimaalta pyydettyjen susien kanssa ja päästetään meidän luontoon alkuperäissuttamme rotua sekoittamaan.
Koirasusia kasvatetaan

Kiistaton totuus koirasusien laittomasta kasvatuksesta kiistetään vaikka tuomiot on julistettu lähes kaikissa maamme sanomalehdissä. Tässä mainitusta tapauksesta lehden julkaisema teksti.

Vuodenvaihteen jälkeen(2019) paljastunut laaja susiin ja koirasusiin liittyvä rikoskokonaisuus on siirtynyt syyteharkintaan, Helsingin poliisista kerrotaan. Yhteensä kahdentoista epäillyn rikoksen kokonaisuus on nyt Itä-Uudenmaan syyttäjäviraston käsissä.

Epäillyt rikokset ovat törkeä eläinsuojelurikos, eläinsuojelurikos, kahdeksan luonnonsuojelurikosta ja kaksi salakuljetusta. Rikosten epäillään tapahtuneen Lopella, Karkkilassa, Orimattilassa ja Vaalimaalla heinäkuun 2016 ja tammikuun 2019 välisenä aikana.

Jutun pääepäilty on Kanta-Hämeessä Lopella asunut koirasusien kasvattaja. Epäiltyjä on yhteensä kahdeksan.

Esitutkinnassa selvisi, että pääepäillyn tilalle Lopelle oli salakuljetettu Venäjältä useita susia. Susia oli siirretty Karkkilaan ja Orimattilaan. Koirasusien kasvatus on Suomessa kielletty.

Sudet pihassa 10.10 2019

Niin se suden luontainen arkus ihmisiä kohtaan on tyystin hävinnyt. Enää emme voi laskea meidän lapsiamme yksin pihalle, kun siellä vaanivat isokokoiset koirasudet nurkan takana. Puhumattakaan että lapsemme saisivat leikkiä yksin metsissämme. Enään ei vanhempi sukupuoli uskalla mennä marjaan ja nauttia meidän ainutlaatuisesta luonnosta, kun ei voi tietää millainen otus siellä tulee vastaan! Emme voi päästää koiranpentuakaan ulos pihalle tarpeitaan tekemään, kun ei tiedä milloin sieltä tuo susihukka tulee ja nappaa koiran menneessään! Sudelle kun ei ole määrätty kiinnipitoaikaa!
Sudenpelkoa pilkataan ”luontoystävien” johdolla, ja koko ajan toistetaan että sadassa vuodessa susi ei ole käynyt ihmisen kimppuun. Unohdetaan että sata vuotta sitten ei sellaista vaaraa ollut olemassa, sudet oli nimenomaan valtion päätöksellä hävitetty tästä maasta. Syystä että sudet olivat ottaneet tavakseen tappaa ja syödä ihmislihaa. Mutta sekin taltioitu tieto kielletään ”luontoystävien” joukossa!https://www.mtvuutiset.fi/artikkeli/susi-nappasi-2-vuotiaan-vippi-koiran-omistajan-silmien-edesta-meni-viisi-sekuntia-kun-kuulin-etta-se-tappoi-sen/7543302?fbclid=IwAR24OMXuMbHFqJxi_Wcmyqh9mrz2lR_ndbJBbLFDABdIquA0q6AZ1v9AGMY#gs.bqefr2
Pystykorva suden uhriksi linnunhaukkukokeeesa
Tätä kirjoittaessani kuulen uutisista että maalta pako pitäisi saada loppumaan ja elinehdot siellä parannettua niin ettää koulut ja elinkeino siellä pysyisi elinvoimaisena. Tämä kaikki jota olen täällä ylhäällä kirjoituksessani maininnut sotii kyllä päinvastoin valtion tämän päivän aatetta.
Petolintuja ruokitaan yhä lainvastaisin keinoin raahamalla kuolleita sikoja, tai muita eläimiä merijäälle kotkien ruoaksi. Sikalan omistaja olisi tuomittu tuntuvaan rangastukseen mikäli hän ei olisi lähettänyt kuollutta sikaa Honkajoelle, tai vastaavan laitokseen tuhottavaksi.
Karhut ja sudet ruokitaan niin että haaskalle voidaan mennä turvallisesti kojujen suojassa kuvaamaan ”villiä eläimiä”! Sieltähän se viimeinenkin arkuus meitä ihmisiä kohtaan vasta katoaa. Täällä pohjanmaalla, Suomen itärajalta tulleita susia ollaan nähty seuraavan traktoreita peltotöissä uskoen että sieltä ruokaa niille tippuisi. Tottuneet kun ovat traktorin äänen joka ilmoittaa että nyt haaskalle tuodaan eläinjätteitä!
Ja ettei tässä nyt olisi tarpeeksi hankala meidän maalla asuvien kohdalla on tämä hullunkurinen ilmastokysymys on nostettu jokaisessa uutissivuilla ykkösuutiseksi. Lihansyönnistä ollaan tekemässä se suurin syntipukki josta heti pitäisi luopua. Minkä viestin se tuo meidän nuorille kun kouluissa ruvetaan viettämään lihatonta viikkoa, ja punaiset lihat jätetään pois kokonaan ruokavaliosta? Omaa metsä ei saisi hakata vaan pitäisi jättää lahoamaan hiilijälkiä peittämään!
Onkohan maalaisjärki kokonaan hävinnyt meidän päättäjiltä? Kyllä on syytä kysellä. Esimerkit siitä millä meidän maalla asuvien elintilat täällä maasedulla vaikeutetaan on niin monia että vaikka kirjan kirjoittaisi niin aina löytysi lisättävää. Jotenka lopetan tähän, ja toivon että tämä julkaistaan kokonaisuudessaan.
Lars Forsén Övermark Närpes

När injagningen av din finnspets verkar ha gått fel!

När injagningen av din finnspets går fel!
Tjuren Ferdinand 2
Det är nu fjärde hösten som jag går med vår finnspets Ronja i skog och mark och försöker ge henne chansen till att bli en bra fågelskällare. Enligt mig så skulle ordet fågeltämjare var ett mycket mera beskrivande ord för vad det egentligen handlar om, när injagningen av våra skällande fågelhundar diskuteras. För det är ju så att hunden med sitt skall bör kunna hålla fågeln så trygg, att jägaren, under hundens taktfasta, ibland lite varierande skall, kan krypa fram och få skottchans på den fågel som hunden jobbar med! Och det är något som en del hundar behärskar bättre och en del lite sämre!
Ronja har som sagt hunnit bli tre år nu, när vi nu har inlett skogsfågeljakten för denna säsong. Och jag sticker inte under stol med det att jag är en aning besviken över hur utvecklingen har framskridit.
Mycket har förstås att göra med att skogshönsens antal i våra marker ligger på en, enligt mig, katastrofalt låg nivå. Men det är bara en del av sanningen.
Den finska spetsen är allmänt känd för att jaga tillsammans med sin ägare och anpassar sig också efter hundförarens sätt att gå fram i terrängen, och kan präglas på nästan vilket villebråd som helst. Jaktlusten hos en finnspets är också oftast något utöver det vanliga, allt som springer, eller flyger undan, triggar jaktlusten hos en normalt funtad finnspets.
Så nu har jag försökt analysera vad som kanske har gått snett, när till exempel söket inte är vad jag hade önskat mig. En möjlig orsak kan vara att förra hösten, som då lyckades något så när, skapade stora förväntningar inför hösten jakt.
Jag lyckades då fälla tre orrar för Ronjas skall, samt en riktig gammeltjäder, på ett riktigt fint skall, efter ett skapligt förföljande innan tuppen träade. Perfekt markering 7 min. skall
Vad kan det då ha varit som kanske präglade hundens sök till vad den är idag, i dessa fyra fall.
Min uppfattning är den, att Ronja i samtliga fall uppfattade det som viktigt att hålla sig i husses närhet, och genom det få ta del av bytet. Den första orren som jag sköt för hennes skall kom efter det att hon hittat en liten flock ungfåglar på ett avstånd av ca:.70-80 meter ifrån mig där jag stod.  En av orrkycklingarna tar då och landar precis i det träd, under vars grenverk jag står gömd.
Skallet börjar lite trevande och osäkert och jag är tvungen att gå långt ut ifrån trädet för att få syn på orrtuppen, medan Ronja blir allt ivrigare i sitt skall. När jag äntligen får syn på orren har det hunnit gå en bra stund och jag fäller den med ett säkert skott och Ronja får välförtjänt beröm.
Vad får mig då att tro att detta kan ha inverkat på söket? Ingenting var ju direkt fel i Ronjas agerande, men signalen, som händelsen troligtvis gav, var den att det lönar sig att hålla sig i husses närhet!
Då blir det beröm och husse ser till att fågeln kan tas med hem.
Likadant var det med de två följande orrar som vi fick, vid två vitt skilda tillfällen. Inget fel på skalltätheten där heller, även om markeringen på den ena orren inte var helt perfekt. Men även i båda dessa fall så hade hon funnit de båda orrkycklingarna relativt nära mig.
Och återigen så kom jag rätt snabbt till skott.
Själv var jag i denna stund rätt säker på att hon nu fått den början hon så väl behövde.
När hon även några dagar senare, snabbt viker av till höger när hon passerar mig med god fart och hittar en riktig gammeltjäder och får den att träa.
Då borde det som då följde varit pricken över i:t! Förföljandet var på ca: 130 meter och skallet rungade klart och taktfast när jag fick smyga mig in för att försöka få in tuppen i hårkorset.
Skallet hade varat i ordentligt tio minuter när jag försiktigt kramade av skottet och tuppen föll med en tung duns i marken inför en jublande husse och hund. Den hösten borde ha blivit startskottet på en framgångsrik karriär i fågelskogarna för Ronjas del! Men nu när jakten på tjäderfåglarna i mina marker är på slutrakan, har förväntningarna som var så stora inför denna höst grusats, och missmodet smyger sig så smått inpå bara kroppen.Tuppen3
Tjädern som vi alltså avslutade förra säsongen med, hittade Ronja också inom en 100-150 meters radie ifrån mig. Så alla fåglar som jag lyckades fälla hittade hon i min omedelbara närhet. Var det månne något hon tog med sig över vinteruppehållet, och ser det som sin uppgift att hålla reda på var husse rör sig, för att få sin belöning i form av ett välriktat skott ifrån husse?
Någonstans där borde jag söka efter sambandet mellan sökets vidd och fart.
De fåglar som hon fann längre bort vägrade helt enkelt sitta kvar och belöningen uteblev varje gång.  Och denna höst har det för det mesta resulterat i finnanden, och de fåglar hon har funnit har varit enbart äldre fåglar som vägrat sitta för hennes skall. Inte en enda fågelkull har vi träffat på denna höst, om jag då undantar den orrflock som satt på vägen när jag var till mina hemtrakter för en dag på jakt.
En annan sak som säkert också präglat Ronjas sökmönster är det att jag först denna höst börjat använda en ny införskaffad pejlutrustnig. Garmin Alpha 100Med präglat, menar jag att jag innan jag hade någon pejl, trodde att Ronja sökte ut mycket mera än vad hon verkligen gjorde! Därmed gick jag kanske för fort fram och gav henne inte tid nog att söka ut! Allt detta är ju förstås spekulationer, men någonstans där kan det ha gått snett.
Visserligen köpte jag pejlen på senhösten förra året, men först detta år har jag börjat förstå mig på, och mera aktivt kunnat följa med hur Ronjas sök verkligen ser ut.
Enligt mig, som förr varit en liten motståndare till att ha pejlutrustning på våra hundar, så har jag nu helt ändrat uppfattning.
Ronja, liksom alla mina tidigare finnspetsar, kommer nog inte och putsar mina stövlar allt för ofta när vi är på jakt. Utan pejl får man då lätt den uppfattningen att hunden söker förhållandevis bra, vilket inte alls behöver vara fallet! I de jaktprov som anordnades förr i tiden, där pejlutrustningen inte tilläts, så blev söket knappast alltid rätt bedömt. Och likadant har det ju varit när jag varit ute på jakt med mina hundar, söket har varit mycket mera förlåtande då, än nu!
Det vackraste jag vet!På gott och ont förstås, man var nästan aldrig missnöjd med söket förr i tiden. Så egentligen borde man vara mera förlåtande när man rannsakar sin hund och vara nöjd med den kamrat man har i skogen!
Och skall sanningen fram så hörde vår första finnspets, Sessan, till den närsökta sorten och fick ofta dåliga poäng när söket bedömdes. Men maken till fågeltämjare får man nog leta efter skulle jag säga. Här en bild på vår Sessan som tyvärr fick diabetes och gick över till andra sidan regnbågen alldeles för tidigt! Här har vi varit på gåsjakt och Sessan såg till att gåsarna inte hade en chans att smita undan i sädesåkern!
sessan-0061Prisdomarna bedömde Sessans skall ibland som fult, vilket jag inte alls vill hålla med om, istället var det ett lugnt sövande skall som sövde fåglarna så pass att jag såg dem slumra till i trädet innan jag lät skottet gå. Hon kunde till och med upphöra med sitt skall för en stund om fågeln såg ut att vilja lämna skallplatsen!
Men man är inte mera än en människa som tyvärr jämför sig själv och sina hundar, istället för att minnas alla de oförglömliga stunder man ändå fått uppleva med sina hundar. Minnen som kommer upp till ytan när man passerar platser där både hund och husse lyckats nedlägga otaliga tjädrar och orrar. Så någon orsak att försöka tävla med dagens topphundar finns inte! Men att lyckas skjuta en fågel eller två varje säsong, och få uppleva några fin, fina skall, skulle nog lätta upp missmodet en aning. I min ålder så borde man ha förstånd att helt undvika alla besök på de sociala medier som finns idag, men den mänskliga hjärnans dopaminbekräftelse verkar ha hackat sig in under hjärnbarken. ronjas mård
Därför kan det vara bra att skriva av sig en del av missmodet och istället fokusera på hur bra hund man ändå har i sin ägo. Ronja har på egen hand spårat upp två (skogs)mårdar och hållit dem trollbundna med sitt skall tills jag utan större dramatik kunna fälla dem med välriktade skott. Två stycken mårdhundar har hon hållit i herrans tukt och förmaning tills jag kommit fram och gjort pinan kort för dessa marodörer som slukar allt i sin väg.
Så istället för att gräma mig över oskjutna tjädrar och orrar, borde jag vara stolt över att äga en hund som uppvisar en otroligt stark rovdjursskärpa.
Att helt fegt skjuta en tjäder på uppflog nuförtiden, kommer nog inte på tal! Tvärtom är det nästan så att man önskar sig kunna blåsa liv i de tjädrar man skjuter för sin finnspets på våra marker. Så fåtaliga är våra skogsfåglar där vi nu bor.
Sedan finns det ju en sak som jag sällan ser diskuteras, och det är hur tiden efter löpturen hos tikarna inverkar. Hade så sett fram emot resan till Sverige, och jakten där, som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg. Men Löpturen hade knappt gått över när det begav sig, och Ronja var nog långt ifrån sitt rätta jag, just då. Matlusten var i det närmaste noll, och vädret var ju som det var. Temperaturer på uppemot 26 grader vissa dagar, klart svalare förstås i tidig gryning men ändå. Men som jag också skrev i blogginlägget så ångrar jag inte resan för en sekund. Upplevelsen att få vandra i en helt annorlunda terräng var enorm. Men inte ens där stötte vi på en endaste fågelkull, och det var så långt ifrån alla berättelser jag hört om överstora tjäderkullar lite varstans, och fåglar mest bakom varje buske. Några korta skallserier och ett falskt skall var resultatet av fyra dagars vistelse i Kantsjö en bit ifrån Örnsköldsvik. Jakten i sig kan sammanfattas med ett enda ord, BEDRÖVLIGT!
Men som jag har sagt flera gånger om vad som gäller både utställningar och jaktprov eller jakttillfällen! Certifikaten delas inte ut i din hundhage och fåglarna kommer inte heller till hundhagen för att låta sig påskällas. Så det är bara att trava på i skog och mark, belöningen står ofta den trägne bi. Mård vid bränndalin2Får vi ingen fågel denna höst för ett fullgott skall, så får vi väl ta och göra livet surt för de predatorer som förstört vår skogsfågelstam till vad den är idag. Och hoppas på en trygg föryngring av tjäderstammen! Denna fina tjäderhöna fick jag fotografera i fint eftermiddagsljus när Ronja förföljde den tjäderhöna som flög längs med vägen innan den drog till skogs!Röja nr3+Röja nr3++Röja nr22Har i år sett mycket mera tjäderfåglar än på flera år. Vilket inte betyder att det skulle vara rikligt av dem, men fler än på många år är jag beredd att skriva under på!
Ute rasar den första höststormen, kylan tränger igenom märg och ben, därför finns det tid att lägga ner lite tid på min blogg. Det blir ju inte så mycket nu när varje fri stund ägnas åt friluftsliv, varvat med småjobb åt våra ”barn” och passning av barnbarn. Ha det gott alla jägarbröder och systrar, så syns vi på skärmen någon gång framöver!

På skogsfågeljakt i Kantsjö 25-28.8 2019

På skogsfågeljakt i Sverige närmare bestämt Kantsjö.Det vackraste jag vet!
Har under många år planerat att åka över till vårt västra grannland Sverige för att ta del av de fågelrika marker de förfogar över. Men alltid har jag hittat på ursäkter, än det ena, än det andra.
Och när jag nu äntligen bestämt mig, så blev det nästan panikartat bråttom. Är absolut inte känd för att vara ute i sista minuten, tvärtom, men nu blev det bara för hafsigt och dåligt igenomtänkt allt igenom. Är ju verkligen en novis vad det gäller att åka på någon jaktresa överhuvudtaget.Trehörningsjön
Hade ju förstås ringt Thommy och han hade ordnat så att jag hade någon att ringa till och beställa några dagars jakt, på förhoppningsvis fågelrika marker. Sagt och gjort, och jag fick lov att komma till en plats i närheten av Björna, nära Örnsköldsvik.
Kristoffer Wester, som jobbar på Holmens skog, var den som såg till att jag fick mig ett område tilldelat vid namn Kantsjö.
Varmt så det förslårAtt Ronja skulle ha alla sina vaccinationer i skick, och att hon skulle tvingas svälja ett par tabletter, innan resan, för att inte smittas av den farliga dvärgbandmasken som finns i Sverige! Det var nu helt okej och under kontroll.
Men sedan började rumban som jag inte hade en aning om. Hade förra året skaffat en hundpejl (Garmin Alpha 100) till Ronja och i handenheten fanns hela Finlands karta i topografisk form.
Garmin Alpha 100
Men att inte Europas, och därmed också Sveriges karta, var i Topografisk form, det hade jag helt missat. Sedan var det förstås det där med svenskt jaktkort.
Inte visste jag att man måste ha det införskaffat när man jagade på dagkort. Jaktkortet var sen heller inget problem, och böss-intygen och anmälan till tullverket, gick sedan smärtfritt.
Men det där med att skaffa en Topografisk karta över det område där jag skulle jaga visade sig vara nästintill omöjligt. Garmin har en fritidskarta som kan laddas ner över ett visst område, eller så kan man beställa ett microchip över området.
Friluftskartan
Vad Garmin däremot inte berättade var att de inte sänder några ”kartchip” till Finland. Så jag hann både betala och beställa Friluftskartan innan jag såg att min adress hade adresserats till Sverige.
Nu började ett E-postande utan like, där vissa personer helt tycktes sakna vetskap om vad de sålt, och hur jag skulle gå tillväga för att ändra min adress. Dumt nog så gick jag in, i renaste paniken, på den finska Garmin-sidan där det stod att ja kunde köpa en ”Voucher” för att sedan kunna ladda ner kartan direkt till min Garmin.
Voucher
Fram med Visakortet igen och betalar i tron att nu är allting okej. Men att sända en ”voucher”, med ett kodnummer, skulle visa sig ta betydligt längre tid, än vad det tar att åka till månen flera gånger om!  (Adaptern till vänster hör inte hit, ditsatt enbart som referens!) Ändå hade jag betalat extra för att få det som express-paket! Oproportionellt paket. 001
Och vilket paket sen, 12 centimeter brett, 20 centimeter långt och 10 centimeter högt. När det kunde ha skickats som rekommenderat brev i ett betydligt mindre format
Vad är det förresten för fel på ordet licens, eller rättare sagt ett bankortliknande kvitto, som det visade sig vara när ”vouchern” nådde fram?
Posten borde nog hålla sig till postutdelning och klippa lite färre gräsmattor, eller agera hemhjälpare, så kanske breven skulle komma fram i tid! Men när vouchern fanns att avhämtas, ja då  var jag redan hemma ifrån jaktresan!
I nöden prövas vännerna, och vännen i detta fall var Bjarne som hade köpt en annan typ av friluftskartkarta, en karta som visade sig vara guld värd i mitt läge. image001
Jag hade fått en karta via e-posten över området på Holmen skog, som nog inte sade mig så mycket om var området fanns, men en liten fingervisning i alla fall.
Kristoffer som sänt/mailat kartan, sade att det var lite strul med dagkorten, skyllde på Iban-numror och dylikt, men att han skulle skicka dem rätt omgående. Han gjorde säkert sitt bästa och hade sedan delegerat uppgiften till någon annan på sitt kontor. image002Som det så ofta är idag, så skall allt färre, sköta allt mer. Och dagkorten dröjde!
Jag ville ju inte verka otrevlig och maila stup i kvarten, så jag väntade otåligt på att få de där dagkorten. Men när jag ännu samma dag som jag skulle åka, inte fått något mail om dagkorten, ringde jag Kristoffer klockan 9 på morgonen, och nu lovade han skicka dem omgående.
Timmarna gick och jag granskade E-posten med jämna mellanrum, men när inget ännu hänt och klockan började närma sig tretiden på eftermiddagen skickade jag ett SMS, där jag skrev att nu håller jag på att bli riktigt nervös! Men strax därefter så kom mailet med Iban-numret skriven med bläck, och jag kunde äntligen skriva ut mina dagkort. Och då var det bara ett par timmar tills jag satte mig i bilen och började färden mot nya och okända jaktmarker. Och det var också det sista som gick att skriva ut på min skrivare, bläcket var tydligen slut, efter att ha printat ut en massa  A4:ans kartor ifrån Naturvårdsverket.se. för att ha en liten koll över läget när jag väl var framme. På väg till Trehörningsjön
Boendet blev också sparat till sista stund, när det var ovisst med än det ena, än det andra! Men jag fick lov att bo i en övernattningsstuga, åtminstone första natten, sen kunde jag tänka mig att bo i ett nyköpt tält resten av tiden. Men de mycket trevliga systrarna, som hade övertagit campingen sedan stället gått i konkurs, var jättehyggliga och lät mig bo kvar i övernattningsstugan alla fyra nätter! Och det var jag överlycklig över. Visst går det bra att bo i tält, men det där med att ladda mobilen, Gps:n och kokmöjligheter, är ändå så mycket lättare om man får bo i en stuga med el, kaffebryggare, vattenkokare, kylskåp och en spisplatta.
Base Camp
Så all heder till Catarina, som jag mest hade kontakt med, vilken superkvinna som sköter om allt, tillsammans med sin syster. Kokar mat på beställning, värmer upp badtunnor och eldar bastun sköter om bokningar etc. Bastun
Och båda har fortfarande förvärvsarbetet kvar, och deras campingplats är redan superfin som den är! Men den förra ägaren hade nog slarvat en hel del med underhållet på utsidan! Hoppas verkligen byborna ställer upp och tillsammans sätter lite målarfärg på de mest illa medfarna stugorna! Trehörningsjön2Det skulle ge ytterligare ett lyft för bygden.
Det blev en lång introduktion om hur det går när man är ute i sista stund, som förstagångs gästjägare! Jag har många gånger märkt att min magkänsla för saker och ting ofta slår in!
Och nu började den nog varsla oroväckande mycket, var det verkligen meningen att jag skulle åka över på jakt, när allt jag företog mig verkade gå käpprakt åt helvete!
Men iväg kom jag, och så mycket kan jag redan säga att resan blev oerhört sevärd!
DynghålsjönMen bytet uteblev, och den otroliga fågelförekomsten jag hört talas om i så många fall, den visade sig också vara otrolig, men i negativ mening.
Tjuren Ferdinand 2
Även om man har en hund som söker betydligt sämre än vanligt, så borde ändå jag själv, på dessa fyra dagar ha stött på mycket mera fågel än vad som nu var fallet.
Likt tjuren Ferdinand satte sig också vår Ronja ibland och njöt av utsikten! Kanske inte just luktande på blommor, men skogens förföriska dofter nådde ofta hennes vibrerande näsborrar! Men doften av skogens fåglar nådde mera sällan hennes vackra väsen!
Tjuren Ferdinand
Jag såg alltså, med säkerhet, endast en tjäderhöna och tre järpar på fyra dagar. Sedan så skällde Ronja bevisligen en orre första dagen, plus att hon hade några korta skall på den tjäderhöna jag såg fly ifrån skallet och passera mig på en böss längds avstånd. Ronja försökte förgäves följa den flyende tjäderhönan, men hennes försök stannade helt abrupt, när hon stoppas av en stenformation som hon inte mäktade ta sig över! Andra dagen så hittade hon troligtvis två orrar som hon skällde i en knapp minut, avlägset hörde jag hur de lättade, och skallet som började så bra, tystnade för en stund.
UtsiktRonja återvände kort efter förföljandet och återupptog ett trevande skall där det föregående skallet startade! Ronja höll på i minst tjugo minuter med sitt något frågande skall, som jag oerhört försiktigt kröp in på. Men där fanns nog endast vittringen kvar av den fågel som suttit där, ett så kallat tomt skall.
På hemvägen ifrån jaktmarken började ett underligt dunkande i framvagnen för varje grop jag körde i och jag kunde inte förstå vad som hade hänt. Fäbodtjärnen
Inget sådant dunkande när jag åkte ut till jaktmarken. Körde åt sidan och steg ut för att kolla framvagnen och såg genast att det vänstra framdäcket var i det närmaste tomt.
Bakluckan full med bössor, tält, liggunderlag och mycket annat onödigt jag slarvat med mig fick plockas ut för att komma åt både reservhjul och domkraft. Bytet av däck gick ändå relativt smärtfritt, men när domkraften skulle sänkas, så var det lögn i helvete att lyckas med det då. Så jag lade helt enkelt i en växel och ”körde ner” bilen så den fick markkontakt. Centralgatan
Trehörningsjö är ett väldigt litet samhälle där endast det allra nödvändigaste finns att köpa. En bensinmack, en ICA butik, och ett slakthus mitt i byn! Byns slakthus
Så någon möjlighet att få däcket lappat där fanns liksom inte på kartan. Men tid fanns hur mycket som helst, det skulle nog inte bli någon kvällsjakt med den sensommarvärme som nu rådde. Så det blev en resa tur-retur till Nordmaling, där en äldre man i min ålder tog sig an att lappa däcket. Men först log han lite försmädligt och stoppade sin pipa och frågade, om jag hållit den där 80 km:s rekommendationen, som stod stämplat på den lilla reservdäcket.
Efter att ha tankat och handlat lite mat i Nordmalings ICA butik, så blev det att åka tillbaka till campingen på Trehörningsjö.Trehörningsjön2
Tredje dagen så hittade jag äntligen ett riktigt bra jaktområde, om där skulle ha funnits någon mera fågel, än den tjäder (hörseliaktagelse) som lättade när vi gick bort ifrån bilen.
Jaktmark
Lättframkomligt
Efter den ”bergsvandringen” blev det att koka morgonkaffet i en strålande sol och skjortan hamnade av medan Ronja tog igen sig i lingonriset.Kaffepaus
Livsnjutare
Fjärde dagens morgon hade jag redan resignerat, men ville ändå ge Ronja en liten chans att hitta något som tålde att skällas på. Men det enda jag såg jag var två järpar som Ronja gav några skall på!
Temperatur
Rödtjärnen badade i en vacker morgondimma och vädret borde nog ha varit i det närmaste perfekt för att hitta någon fågel för Ronja att skälla på. Men vill det sig inte, så inte kan varken Ronja eller jag trolla fram någon fågel, hur gärna vi än ville.
Rödtjärnen
I detta område fanns en bäck vid namn Rödtjärnsbäcken och där träffade Ronja och jag på en gammal bäverdamm, där omkullvälta björkstammar låg lite planlöst bredvid dammen.
En riktig mästergnagare hade varit framme och planlagt sin damm, men det måste ha varit flera år sedan av björkstammarnas kondition att döma!
Bäverdamm
Här passerar Ronja i god fart efter en av sina korta sökrundor en mindre björk som bävrarna använt i sitt dammbygge!Bävergnag
Summa summarum, två-tre tjäderfåglar, två-tre orrar och som sagt tre järpar. Att bytet sen inte var det viktigaste för min del, det är en annan femma! Men för Ronjas skull hade jag nog sett att vi skulle ha träffat på några riktiga tjäderkullar och fått några fulla skall, och att jag med ett välriktat skott skulle ha fällt någon fågel för några berömvärda skall!
Nu blev det enbart en otroligt fin naturupplevelse för oss båda, Ronja och mig.
Men den länge emotsedda resan hade äntligen blivit av, och vi kom hem utan några större missöden än den punktering som inträffade andra dagens morgon. Ren på vägen
Hemfärden gick sedan via norra Sverige och enda tillbudet var några renar som var fel sida av viltstängslet och irrade på framför bilarna på E 4:an.
Hemma på villan
En dags mellanlandning gjorde vi på vår sommarstuga i Terjärv, Ronja var nog vid det här laget rätt nöjd att få komma ur bilen och lätta på trycket. Och jag tog en konjak som nattfösare och somnade in till ljuset av en falnande brasa!
Vilar ut2
Visst hade vi haft några drickapauser på vägen, och visst hade vi luftat oss lite grann. Men att köra drygt 800 km i ett kör är nog ändå i längsta laget, och den sista biten hem till Övermark var också en sträcka på knappa 200 kilometer!
Så visst fick den svenska bilstoltheten Saab-9-3 visa vad den går för innan 2000 körda kilometrar var till ända.
Många har förundrat sig över hur jag kunde ge mig av alldeles ensam till helt främmande jaktmarker, utan någon som helst koppling till platsen eller att ha någon bekant i jaktområdet som skulle visa mig runt på jaktområdet! Men det var det som var själva äventyret! Att kunna ta egna beslut, lita på sig själv att man hittar tillbaka till bilen, att själv välja de skogspartier som man tror sig finna fågel i! Hade så gärna också sett att någon björn skulle ha vistats på området, och att jag skulle fått se den i sitt rätta element! Men om där fanns någon björn så höll den sig på betryggande avstånd ifrån en ofarlig jägare ifrån svenska Österbotten, med rötterna i Terjärv!  Numera bosatt i Övermark, Närpes sedan 46 år tillbaka i tiden!
Slutet gott allting gott! Av skadan lär man bli vis, men knappast rik! Så ifall det blir någon fler gång, så vet jag mycket mer av vad som förväntas av en jägare som skall utomlands på jakt! Tack för att ni lyckats tråckla er igenom min berättelse ifrån en jaktresa som jag sett fram emot mycket länge! Ha det som Norsken säger, Skitjakt på er alla svenskar! som önskar varandra lycka till på det för mig ett lite udda sätt!

Kusiner och kusiners kusiner.

Helt kort, utan desto mera text tillsvidare, lägger jag upp en hel del bilder ifrån måndagen den 29.7 2019 när några av oss som hör till den Forsénska släkten träffades över en bit mat på Linds växthusrestaurang i Närpes, Bäckliden!

Glatt humör

Blir onödigt många namn att rabbla upp här, men de som inte nämnts i de mindre bilderna är jag själv längst ute på högra sidan, min fru Gunilla och mitt emot mig, vår son Mikael (Micke)!

Glada miner

De flesta borde vara samlade på dessa två bilder. De bilder som är i en lite mindre upplösning går att klicka på så ser ni dem i formatet 1024×648. Kollade just att titta på de mindre bilderna, så det är lite jobbigt att scrolla fram och tillbaka. Får väl ändra lite grann i upplägget  senare i samband med att jag lägger till lite text!                                  Nämner namnen på de som var på lunchen endast en gång ifall, och där de förekommer på flera bilder! Här nedanför har vi Martins svärson Daniel, samt Martins barnbarn Tove som hugger in på en melonskiva med ett leende på läpparna!

 

På den större bilden ifrån vänster sett: Min syster Eva, Martin o Maires son Mattias, min bror Martin själv, sedan vår son Kristian och deras Noah.

Den mindre bilden högst upp,sett ifrån vänster: Kristians fru Jenny, Martin och Maires Marianne, deras Tove och pappa Daniel, samt min bror Peter o Tellis, Maria.

På lilla bilden längst ner sitter ”stora” Tove som är Mickes livskamrat! Medan Martin koncentrerar sig på fotograferandet!

Längst till höger, tillsammans med Daniel och Marianne och ”lilla” Tove, sitter Hasse som är gift med min syster Eva.

Här är det Micke o Toves Elliot som smaskar i sig en melon, medan storasyster Alva ser på.

 

 

Kusinerna samlade för ett gruppfoto efter lunchen! Ifrån vänster sett: Noah, Alva, Ludvig, Elliot, Tove och Eddie. Inte lätt att se skillnad på trillingsgossarna Noah och Eddie, som tur är så saknar Ludvig glasögon. Så där är det betydligt lättare att se vem som är vem!

Ja det var alltigenom en trevlig sammankomst, som vi fick till när Martin och hans skara var på väg ner till båten i Åbo! Martins o Maires, Marianne, hade varit på besök hos en barndomskamrat ifrån Terjärv. Barndomskamraten Jessica, som numera bor i Esse, med sin man och tre små barn. Så Marianne o Daniel tillbringade största delen av sin tid där, efter vad jag förstod. Men visst hanns det med besök lite varstans i Terjärv också, av vad jag förstod! Marianne ville ha med Martin som moraliskt stöd när hon skulle besöka släkt och vänner hon inte sett på år och dár. Så hon hade sett till att boka in även honom och ”lillebror” Mattias på resan! villoPå så vis fick också Mattias lite egentid med farsan när de kamperade ihop på ”Härrmosbakka” i vår sommarstuga. Kanske onödigt varmt för att vistelsen skulle ha blivit maximal! Men jag tror ändå att de njöt lite grann av vistelsen i muminrikets fiskrika vatten. Mattias dubblé med gädda och abborre på samma krok, var en fin bild att ta med sig av vistelsen i Terjärv.Mattias fångst