En lägesrapport över den senaste tidens händelser.

Det har varit mycket corona och kanske inte alltför snälla ord på min blogg den senaste tiden. Nu lämnar vi den rapporteringen, men ordet corona eller covid-19 kommer väl nog att nämnas sådär i förbifarten. Men nu är det vårt, och våra barn och barnbarns liv som detta blogginlägg kommer att handla om. Påsken kom att domineras av det virus som skulle komma att vara på allas läppar en lång tid framöver, men det hindrade inte två små söta påsktroll att komma på besök till Fammo och faffa. Micke och Tove och deras Alva och Elliot ville nog inte låta något virus förstöra en långvarig tradition, så vi firade påsklördagen utomhus i vårsolens sken!

Elliot ser ut att ha något att berätta och Alva och Tove ser intresserat på vad han vill göra oss uppmärksamma på. Micke ser ut att koncentrera sig på fotografen, eller kanske han redan sett vad Elliot pekat på?

Den 27 april var det Ronja 4:årsdag och vad passade då bättre än en utfärd till Risnästräsket. Gunilla var på jobb den dagen så det var bara Ronja och jag som njöt av en ovanligt rik fågelförekomst på träsket, samt en tjäderhöna som ville gratta jubilaren med sin färgprakt på vår väg till träsket!

Korsnäbben kom med sin unge för att se vad vi höll på med och lät sig motvilligt fotograferas medan jag drack det medhavda kaffet med tilltugg.

 

Jubilaren själv strövade fritt omkring och gav till några skallserier när svanedansen, eller var det slagsmål svanarna emellan, blev alltför högljudd. Men Svanarna brydde sig nog inte om den röda flamman mer än att de nyfiket närmade sig Ronja nu som då!

Som vanligt så rundade vi träsket innan vi skulle avsluta dagen vid träsket. Några knipor och någon gräsand, som ej blev plåtade, följde varsamt vår får längs den upptrampade stigen i ett lappländsk landskap. Dun och vingar av en orre vittnade om att en rovfågel decimerat en redan  ytterst svag orrpopulation i våra marker.

Och Ronja stannade kvar en stund och begrundade orrens öde. Den nedärvda instinkten att rulla sig i dofter ifrån vilda djur och deras exkrementer lever kvar i finnspetsens beteende, och här har hon hittat något att skrubba bort sin egen lukt med genom att ”dombas”, rulla runt på rygg över det!

Lägger ut två You tube klipp lite längre ner på sidan, som jag laddade upp så att gossarna kan se en liten bit av det jobb jag gjort när jag snickrat till deras loftsängar. Det har blivit en hel del ”fräsjobb” och slipning när jag format till de olika delar som utgjort stommarna till de tre sängar som nu är klara och ihopmonterade på sin plats hos de tre gossarna i Solf. Ludvig var den som fått vänta längst på sin säng. Men nu i helgen, på Kristihimmelsfärdsdagen, så blev hans säng monterad. Ludvig har varit lite tveksam till om han skulle våga sova så högt uppe, men hade nu ändå bestämt sig för att också han var beredd att ta risken och få en lika häftig säng som sina bröder. Och han var överlycklig när sängen äntligen var monterad, sen får vi se hur första natten i nya sängen varit. Här kommer några bilder ifrån den dagen!

Här hjälper mamma Jenny gossarna med madrassen till Ludvigs säng. Jenny är den som har varit målarmästare och granskar nu sitt jobb när sängen väl är monterad. Och gossarna var inte sena med att krypa upp och provtesta Ludvigs säng!

Här kommer det två YouTube klippen, sätt på volymen så kan ni höra hur fräsen väsnas när den förs fram över plankorna!

Den 13 maj så var det dags för ett ”27”:årskalas lite skämtsamt sagt. Det var de tre trillingsgossarnas 9:årsdag som firades ute i det fria på deras soliga veranda. En försiktighetsåtgärd på grund av det rådande läget med det virus som nu raserar. Men tårtan blev beundrad och förevigad inomhus, annars hade väl ljusen på tårtan blåst ut av den smått kyliga nordanvinden. Otroligt vad snabbt tiden går, känns nästan som igår när de tre gossarna såg dagens ljus på universitetssjukhuset i Tammerfors. Tre barnläkare, tre sjuksystrar, var beredda att ta emot de små liven ifall något skulle ha gått snett! Men allting har gått utan några komplikationer och Ludvig, Eddie och Noah har blivit riktigt duktiga och artiga gossar och framtiden ser ljus ut på Källbacksvägen i Solf för jubilarerna!

Lite spexande bjöd pojkarna på när de äntrade studsmattan, en Prosit-inspirerad Nalle såg helt plötsligt dagens ljus!

Morsdagen firades detta år på Kajane, en rastplats intill en myr och två små träsk,  i före detta norra Pörtom, numera  södra Malax kommun. Har man tre livliga gossar i sitt följe, så visst skall det till lite hyss och äventyr innan vi gick iväg längs stigen. En liten öppen vak intill grillplatsen lockade förstås, och vips så var Noah den som ramlade i så att han blev dyngsur om ena foten. Turligt nog så hade jag samma dag köpt mig nya ”ullstrumpor” som låg och väntade i bakluckan på att någon skulle behöva torra sockor.

Och med nya sockor, en plastpåse ovanpå den fot som blev våt, samt ett tunt sockpar till ovanpå plastpåsen så startade färden.

Det blev paus intill ett litet träsk och Ronja passade på att utforska träskets fågelliv.

Det blev en liten paus för att samla ihop gänget intill en ”laavu” innan vi fortsatte, medan jag passade på och tog några bilder därifrån. Och Tove passade på att ta en ”selfie” med Elliot tryggt sittande i ”mandookan!

 

Innan den gemensamma tillvaron vid brasan var till ända hände ännu en malör vid den vattenfyllda gropen. Nu var det Alvas tur att ramla i den relativt djupa grop som låg alldeles intill grillplatsen. Ludvig var den som var snabbast i tanken och tog tag i Alva innan hon hann sjunka ända ner till botten av gropen. Men nog blev hon ordentligt blöt, alltid! Lite oansvarigt av dem som tillhandahåller rastplatsområdet att inte ingärda gropen med någon form av staket, kan man tycka. Ja det om våra barn och barnbarn för denna gång. Själv har jag under den senaste tiden tagit ner den höga antennmast, med tillhörande antenner, ifrån en tid då Sveriges TV skulle ses ifrån Vännäs. Numera kommer signalen ifrån Blomträsk och det krävs inte lika hög höjd och några väldiga antenner för att kunna se på de vanligaste Tv sändningarna ifrån vårt västra grannland. Den lada som jag en gång i tidernas morgon flyttade in på vår tomt hade sjunkit allt djupare ner i den mossbelupna skogsmark dit den flyttades, så den håller nu på att få en riktig ansiktsupplyftning både inom och utomhus.

Det är ju ingen idé att isolera något som för det mesta kommer att tjäna som förråd av cyklar och trädgårdsmaskiner vintertid, eller en plats att hänga lakanen, när det är regn och rusk därute. Men jag hoppas att inte snön längre skall tränga sig in  i ladan vintertid, och att myggen skall hålla sig utomhus sommartid! Ifall vi nu vill sitta inne i ladan och ha någon kaffebjudning vid dåligt väder utomhus! Att jobba med trä är något helt annat än det jobb jag haft som rörmontör under ett helt arbetsliv. Visserligen så fordrar ju de båda yrkena ungefär det samma i frågan om noggrannhet och kreativitet. Men jag slipper ju i alla fall att få smutsig olja och uppbrända kläder, handskar och skor när jag jobbar med trävirket.

Dammet som yr är något som tillhör båda yrkena, skillnaden är väl den, att nu är det mest trädamm jag utsätts för! Tidigare var det betong och asbestdamm jag dragit in i mina lungor! Och de båda tillsammans är ju en kombination som för många får ödesdigra följder. Men som tur är så har jag inte varit någon rökare, om man undantar några bloss i ungdomligt oförstånd!

Som pensionär får man ofta frågan om hur man får dagarna att gå, nu när jobbet inte längre styr över ens liv. Har man då en kamrat, likt vår finnspets Ronja, så blir dagarna fyllda av nya naturupplevelser mest dagarna i ända. Ibland är det någon ekorre som skall skällas ut, och ibland är det bara någon lite grusgrop som skall inspekteras.

 

 

Vi ser mycket av naturens egen konst i form av de träd som fått ge vika i stormar som rasat. Ibland ser vi någon tjäderhöna gå på landsvägen och picka i sig grus, medans vi njuter av tystnaden och den blågröna glansen i konstgjorda dagbrott!

Ofta påstås det att pensionärerna är både stressade och har en oerhörd brådska i sitt pensionärsliv. Men har man likt mig upplevt att jobbet under största delen av ens yrkesverksamma liv varit oerhört stressigt och fyllt av ständiga ”deadlines”! Då får jag  nog lov att säga, att nu stortrivs jag med att kunna lägga mig ner och vila på maten. Att kunna ligga kvar och dra mig på morgnarna, om jag känner för det! Och framförallt slippa alla de krav som jag ställt på mig själv! Och att nästan aldrig kunnat känna mig helt nöjd med vad jag presterat för dagen. Ändå vet jag att jag ansetts som en god yrkesman av både ledning och jobbarkompisar! Men ändå har jag inte kunnat låta bli att tycka att jobbet jag utfört, kunde ha gjorts bättre, eller snabbare. Och kanske att man någon gång kunde ha fått ett tack för det jobb man utfört.

Nu blev det ju för det mesta så att blev det inga klagomål, så fick man ta det som en erkänsla för ett gott utfört jobb! Det är väl ett personlighetsdrag, detta att aldrig bli riktigt nöjd, som man inte kan göra något åt. Men det skaver medan det pågår. Fortfarande lever jag med jobbet i drömmen och vaknar av att jag fortfarande är på jobb! Och även nu, när bara jag själv står för uppskattningen av mitt eget arbete, så kommer jag på mig med att något borde ha gjorts lite bättre, lite smartare. Att aldrig vara riktigt nöjd är inte sunt. Men vad gör man när man ständigt strävar efter perfektion utan någon egentlig orsak.

Livet blir aldrig bättre än man gör det, så ibland blir det bullabak eller kanske bara stekning av munkringar ute i det fria.

Lunchen går att tillreda på grillen eller hemma i köket, och havreflarn och ”myror är småkakor som inte tar många minuter att röra till.

Nyttan med dessa godsaker kan man ifrågasätta. Men man lever bara en gång, så varför inte unna sig något sött allt emellanåt. Lite mera hälsosamma är då de semlor jag ibland slänger till, de senaste så fyllde jag med rårivna morötter. Får väl kalla dem hemmagjorda morotssemlor då, även om de var gjorda av färdigblandat semlemjöl!

Detta blev en riktig långkörare vad blogginlägget beträffar, men mycket tid har åtgått till onödiga skriverier om coronaviruset inverkan på oss vanliga döda. Arbetet med sängarna och ladan har också upptagit mycket av min tid. Men nu får det absolut räcka för denna gång. Nu väntar ett villaliv i Terjärv i slutet på denna månad, så bloggen går väl in i någon form av sommardvala en tid.

Ronja blir ibland trött på att övervaka mina förehavanden med ladan, så då passar hon på att vila sig i husses säng! Vi är nog riktiga kompisar, såväl i vått som torrt!

Ha det gott, så syns vi på skärmen någon gång framöver..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sjuttioplussare och vi andra som hör till någon riskgrupp!

Hur mycket får vi äldre och handikappade kosta samhället?
Vad är priset vi är beredda att betala för att få fortsätta leva ett överdådigt liv? Det är med en viss bävan i bröstet man tar del av den rikssvenska politiken, när det gäller hanteringen av denna pandemi, som nu sprider sig som en okontrollerad löpeld över hela världen. Tack och lov så har vi en regering som för en betydligt restriktivare politik, och faktiskt försöker att värna om vårt folks ve och väl! Det är fullkomligt ofattbart att ett land som Sverige, inte kan inse konsekvenserna av sitt handlande. Ett land som är så totalt emot all form av eutanasi, står nu och väljer och vrakar vem som skall ha rätt till intensivvård! De vita männen talar med kluven tunga, utbrast en indianhövding en gång i tiderna! Och han hade så rätt så! Som tur är, så är vårt land ännu inte där, och hoppas vi aldrig kommer dithän!

Nu verkar det som om informationen till oss som är i en riskgrupp, och till dem som är så kallade 70 plussare, har uppfattats väldigt olika och ibland helt felaktigt!
Många har uppfattat det som så att de måste hålla sig inomhus, samt vara i någon slags karantän, utan möjlighet att träffa varken nära och kära, ända sedan undantagstillståndet trädde i kraft i vårt land.

Diskussionens vågor har gått heta på de sociala medierna, och vårt lands regering har fått oförtjänt mycket skäll av många 70 plussare, som ansett att de blivit åldersdiskriminerade helt utan egen förskyllan. Men jag anser att vår regering har skött sig utomordentligt väl i en tid som vår värld aldrig tidigare skådat!! Deras uppmaning till försiktighet vid möten med stora folksamlingar, samt att vara noga med handhygienen, har ju varit gjord i all välmening! Detta med tanke på vad detta oförutsägbara fruktade covid-19 virus kan ställa till med för oss som är på äldre sidan.
Det har också varit med tanke på att intensiv-kapaciteten på våra mindre sjukhus skall räcka till för att vårda de värst drabbade! Samt en oro över sjukvårdspersonalens ork och säkerhet, som alla dessa restriktioner och uppmaningar kommit till. Det är ingalunda för att jäklas med med oss äldre, utan det är en vacker gest ifrån regeringens sida, som vill värna om sitt eget folks ve och väl!

Nu är det lite så att jag talar för vår egen sak, men jag anser faktiskt att vi mor och farföräldrar har en viktig uppgift här i livet. Det är ju vår generation, samt generationen före oss, som byggt upp den välfärd vi har i vårt land idag.
Våra barn och barnbarn behöver den trygghet och den förvärvade livsvisdom som vi äldre fått lära oss genom våra försök och misstag. Det är vår plikt och skyldighet att lära ut den förvärvade livsvisdomen, så att inte våra barn och barnbarn behöver göra om samma misstag.
Arbetsgivare som har småbarnsföräldrar i jobb kan tryggt lita på att det finns en backup i oss äldre som träder in, när löntagarens småttingar behöver vård.

Men nu när våra liv allt mer börjar värderas i euron och cent, då har den mänskliga värderingen nått det stadiet där det är dags för det Finländska lejonet att ryta till så att det ryser i märgen på en del av våra beslutsfattare..

Men visst är pressen på vår regering enorm, åtminstone ifrån de ekonomiska aspekternas företrädare. Man börjar allt mer inse att människovärdet sjunker i takt med att arbetsförmågan inte längre räcker till! Men att nu slopa allt för många av de restriktioner som vi nu haft en tid, kan på några veckor förstöra allt det vi försökt undvika. Så jag hoppas att vi som vet med oss att vi kan föra smittan vidare, eller misstänker att det finns en risk att vi själv blir smittade dit vi ämnar bege oss. Att vi låter förnuftet styra vår väg och vår färd, ty det kommer att komma en morgondag om vi bara står ut. Så länge vi lever i ett fritt land, så är det vår plikt att visa att vi är landet troget! Någon månad eller år är blott en flugskit i världsalltets historia!
Att nu även våra emigranter i Sverige börjat spy galla över inreseförbud och karantänsbestämmelser, visar bara på en mycket dålig stil hos ett bortskämt folk i väster.
Visst förstår jag besvikelsen över att inte få komma till fädernelandet och leva loppan liksom förr, gå på släktbjudningar, sommarteatrar och dylika evenemang, om de nu överhuvudtaget ordnas. Men sommarstugan står ju förhoppningsvis kvar även en ny sommar, och det skadar inte att uppleva en lite annorlunda sommar i det land som de nu lovprisar för sin strategi!

Vi är inte överhövan glada över att få hit en massa festande och shoppande turister ifrån ett land som nästan helt struntat i alla försiktighetsinformation som givits.
Även nu när deras döda snart överstiger 4000 personer, har de fortfarande mage att komma och påstå att alla andra gör fel i sin bekämpning av detta virus!
Detta  en tid när Finlands antal döda i detta virus ännu inte överstigit 300 personer! Även om vi slår ihop alla nordens länders döda, så är de avlidnas antal,  inte närmelsevis i samma storleksordning som I Sverige!
Men om en viss Anders får som han vill, så skall ju svenskarna snart fritt få lämna landet och smitta ner befolkningen i länder, som skött sin strategi betydligt humanare än vad hans stab har lyckats med! Detta är något, som de som enbart har ekonomi framför ögonen, borde tänka på innan de lovordar Sveriges strategi.

En avliden människa betalar ingen skatt eller köper några produkter! Det är enbart begravningsentreprenörerna som gnuggar händerna när blomsterbuden strör blommor i ens hår!
Visst är ekonomin viktig och visst förstår jag de företag som har det svårt i dessa tider, men ett människoliv borde inte få värderas i euron och cent! För varje dag som går så är vi kanske ett steg närmare en medicin, eller ett vaccin emot detta virus.
Hur illa känns det då inte för dem som förnekas vård på grund av vissa grundsjukdomar eller hög ålder!

I vårt västra grannland offras de äldre, samt de med grundsjukdomar för att eliten i deras näringsliv skall få fortsätta att leva sitt liv i oerhörd i lyx. Hur många sörjande barn och barnbarn har inte mist sina far- eller morföräldrar enbart på grund av deras regerings nonchalans och storhetsvansinne? Att neka skyddsutrustning till vårdpersonal som sköter personer på äldreboenden med konstaterad corona, tar väl nog ändå rekordet!

Jag hoppas verkligen att varje människa i VÅRT land skall ha fått sig en tankeställare, och faktiskt börjat tänka över vad som betyder någonting här i livet. Det är inte de två lyxbilarna i garaget, eller det fina huset, eller sommarstugan med alla bekvämligheter och lyxiga uteterasser, som hjälper oss i dessa tider. Nej det är inhemsk mat på bordet, en väl fungerande sjukvård och hjälpsamma grannar och vänner som skall ta oss igenom detta virusutbrott. Jag hoppas denna eländiga pandemi lär oss att se skönheten i vårt eget land, och att uppskatta den rena luft vi fortfarande har omkring oss. Vi måste inte längre resa land och rike runt för att se omvärlden. Med dagens teknik kan man med ett knapptryck flytta sig överallt på vår jord på några sekunder. Och ändå uppleva tryggheten i sitt eget hem.

Sedan en sak som aktualiserats på senaste tiden i både press och media. Är det verkligen samhällets skyldighet att hjälpa ut sådana företagare som levt ett liv i lyx och flärd utan att tänka på morgondagen. Som dessutom utnyttjat skatteparadis för att komma undan den rättmätiga skatt, som landet så väl behöver. Visst kan jag förstå att en del branscher är mer utsatta än andra, men att skrika efter hjälp efter bara några veckor av stagnation i produktionen eller i publiktillströmningen. Ja det får nog en vanlig före detta knegare onekligen att kännas som otroligt omdömeslöst! Har man inte haft pengar till de dyra utlandsresorna eller till de exklusivaste bilarna, ja då borde det ha varit en självklarhet att stoppa utflödet. Och inte ytterligare spä på lånebördan!
Lars Forsén Övermark.