Mycket av det som sker i våra liv styrs av ödet, eller tillfälligheter. Så var det också när detta inlägg fick sin början. En midsommarafton år 2022, tillsammans med ett gäng barndomskamrater på en liten udde, ”Målasholmi” invid sjön Rekijärvi, ledde till att min fars och mina fastrars livsverk kom på tal.
Sagan om Forséns Vandrarhem och Kaffestuga fick också sin början som en ödets nyck när mina fastrar, Saimi och Linnéa var på väg att bli arbetslösa. En länge närd dröm om att starta ett vandrarhem tog således sin början i slutet på december 1959. Tillsammans med sin bror, tillika min far, togs beslutet att gemensamt starta den turistattraktion som skulle pågå i fjorton långa år. Ett vandrarhem, med tillhörande kaffestuga, som skulle bli ett oerhört omtyckt turistmål, för resenärer runt mest hela jordklotet! Dessa två gulnade urklipp berättar om starten på vandrarhemmet. Klicka gärna på dem så ni kan läsa vad som skrevs om vandrarhemmet när det begav sig. Scrolla (rulla) neråt, ifall ni inte ser var ni skall klicka, för att få upp bilderna i full storlek!
1961 invigdes den Kaffestuga som skulle betjäna gästerna med alla de läckerheter, som mina fastrar lagade till i det lilla kök som fanns i samband med kaffestugan. Kaffestugan var byggd i rundstockar av furu och ansågs på den tiden som något unikt. Och lika unik var nog miljön och den personliga betjäning som stället bjöd på.
Verandan hade fönster som gick att föra ut åt sidan, ifall den gassande solen någon gång skulle anses besvärande. Den nedre delen av uteverandan var på insidan beklädd med mattor vävda av vass ifrån ån. På den högra bilden står jag med faster Linnéa och väntar på att uteverandan skall bli färdigställd inför sommarens gäster. De runda bord som min far tillverkat av grova furustockar gav ett pittoreskt intryck tillsammans med det stenbelagda golvet med de skifferstenar som lagts ut till golv. Nu känner jag inte till varifrån skifferstenarna var hämtade, men de var i varje fall ifrån närområdet!
Gästerna blev med åren allt fler, och vandrarhemmet utvidgades ifrån till att ha några bäddar i en gammal sädesbod, till vad man kunde kalla ett gästgiveri med bäddplatser för närmare femtio nattgäster.
Min far hade köpt två stycken större härbren och inrett dem så att de, tillsammans med de tidigare bäddplatserna, nu kunde inhysa större grupper.
Ett mindre härbre hade införskaffats för att inredas som Hemslöjdbod, där Linnéa och Saimis hemvävda alster såldes till hugade köpare. Bilderna är ju långt ifrån bra! Den tidens färgfoton har en tendens av att gulna, men jag tycker ändå att de försvarar sin plats, när det gäller att ge en bild av vad som fordom var! Och att någon textrad i någon bild handlar om någonting som inte har med själva vandrarhemmet att göra, kan ju inte hjälpas!
En ny bastu hade införskaffats och ger ytterligare några sovplatser till, eller varför inte som ett litet mötesutrymme för mindre grupper, som samtidigt kunde ta del av vistelsen i det natursköna Terjärv. Framför bastun ligger en liten naturlig damm med en liten eka som min far byggt. Svärdsliljor och andra gula blommor pryder den lilla dammen, som även inhyser en liten stam av rudor, i all sin kuriositet.
På andra sidan ån hade min far låtit uppföra en liten sommarstuga, som sommargästerna kunde hyra. Även tänkt som ett sommarhus för mina syskon, när de kom hem på semester ifrån Sverige. Själv har jag inget minne av att någon annan än min syster Stina och hennes familj, skulle ha tillbringat somrarna där. Men tidningsurklippen säger något annat. Och man brukar tala om det Forsénska minnet, som kanske inte då ansågs som det allra bästa, så jag får väl foga mig i att mitt minne också hör till den kategorin!
Mycket har förändrats sedan vandrarhemmet och kaffestugan slog upp sina dörrar. Allting har kommersialiserats och det enkla och det vardagliga har fått ge plats åt allt som präglar samhället av idag! Stora krav på perfektion och hygien skulle ha omöjliggjort en fortsättning på vandrarhemmet i dess dåvarande form. Men ändå är jag rätt säker på att många med saknad minns den familjära känslan som fanns i den lilla kaffestugan, samt det vandrarhem som nu är ett minne blott! Hit kom också en brokig skara av nära vänner, grannar och hemvändande emigranter. Hit tog man sina vänner och bekanta för att stolt kunna visa upp vilken fin plats den österbottniska ”pärlan”, Terjärv, har att visa upp! Alla fick de känna sig välkomna och alla blev betjänade med ett glatt och muntert humör av ”gammelpigorna”, samt deras bror som tog hand om gästerna till vandrarhemmet.
Många så kallade kändisar har bevistat vandrarhemmet och både riksdagsmän och ambassadörer har fått ta del av förplägnaden i kaffestugan, eller det unika i att sova i en sädeslår omgjord till sängar i den egentliga vandrarhemsbyggnaden. Här sitter jag, en ung Lars Forsén, och visar hur fint det är att få tillbringa sin natt i en säng av det lite ovanligare slaget. Min fars initiativrikedom och intresse för att gå på myrarna och leta krokiga träd, har också gett upphov till detta säregna räcke som leder upp till vindsutrymmena i den gamla sädesboden!
Den lilla bröllopskammaren högst uppe i vindskammaren har sett många brudpar sova sin Törnrosasömn på sin bröllopsnatt. För att kanske därpå följande år återkomma för att visa resultatet i form av en liten tösabit eller ett vackert gossebarn.
Till och med den dåtida ryska ambassadören Derjabin och hans fru, har sovit i brudkammaren och de återkom några år senare för att visa upp deras resultatet av natten i bröllopskammaren! Derjabin blev så förtjust i det österbottniska landskapet och folket där att han återkom till vandrarhemmet till och med tre gånger innan han slutade på sin post som rysk ambassadör.
Vet med mig också att representanter ifrån den Amerikanska ambassaden gästade vandrarhemmet på samma gång som Derjabin. Några foton som bevis på detta har jag inte, men jag minns att vi barn skämtsamt sade att vi borde ge dem varsitt gevär så skulle de få göra upp om världsherraväldet!
Otroligt många är det som har besökt det vandrarhem som nu är nedlagt. Knappa fjorton år, sammanlagt femtiosex (56) sommarmånader, torde ha inneburit att ca: 60-70.000 besökare vistats i det sommarhus (före detta kaffestugan), som jag och min familj nu vistas i, när vi besöker min hemby Terjärv. Smått otroligt att tänka sig att denna lilla ort, långt utanför riksvägar och större centra, en gång i tiden varit ett så populärt turistmål som lockat besökare ifrån snart alla världens hörn. En vision, som blev till en mörk vinterdag i december, och som blev en formidabel succé enligt min åsikt!
Nu har alla tre syskon som startade upp vandrarhemmet lämnat detta jordelivet, och det finns ingen längre att fråga.
Så jag är oerhört tacksam för att mina fastrar, Saimi och Linnéa har klistrat in dessa tidningsurklipp ifrån tiden det begav sig, När jag nästa gång besöker Terjärv skall jag se om jag kan hitta flera urklipp och bilder som kan belysa den tid som varit. Måste säga att det är nog i grevens tid att deras livsverk dokumenteras, även om det nu bara sker på min blogg. Men om inte internet kraschar helt, kan ju efterkommande generationer få sig en viss uppfattning om hur turistlivet har förändrats under årens lopp. Jag låter urklippen vara kvar som jag laddat upp längst ner på sidan i detta inlägg, så jag har något att fortsätta ifrån, den dagen då andan faller på, som man plägar säga! Ha det gott i sommarvärmen och ta er tid att läsa vad tidningarna förmedlat.
Avslutar detta blogginlägg med att lägga ut några bilder, först en bild där även min mor Gertrud får vara på bild.
trillingfarfar 