Och Covid 19 forsätter att sätta begränsningar.

Långt mellan blogginläggen nu.
Egentligen borde man stiga upp och skriva genast när skrivklådan pockar,
när inspirationen infinner sig.
Men vad skall man skylla på när den där inspirationen låter vänta på sig?
Att skriva något halvdant, enbart för skrivandets skull, låter ju också dumt.

Men visst finns det massor av uppdämda känslor som fått stå tillbaka för att jag inte velat
framstå som någon något av en besserwisser!
Eller som någon som bara är allmänt oförnöjd, över saker och ting
som jag ändå inte kan påverka.

Ta nu detta som hanteringen av Coronapandemin till exempel.
Alla skyller på alla, och ingenting skall få rubba något som vi vant oss med,
under en längre tid av både fred och en välfungerande sjukvård.
Nu har vi levt med denna pandemi i mer än ett års tid och fortfarande
så blundar vi för verkligheten.

Jag lyssnade på Agnes Wold på Skavlan i början av denna pandemi, och hon sa några väldigt kloka ord på
frågan om hur vi skall bli kvitt detta virus.
Och så går även mina tankar idag! Skulle världen ha lyssnat då, och stängt sina gränser
i en tre veckors period, eller varför inte i en hel månad.
Ja då skulle viruset ha varit bekämpat för länge sedan.

Men att drömma om att en sådan enighet skulle ha gått att fås till stånd,
är ju redan det, en utopi utan like.
Vad skulle då ha hänt under dessa tre veckor?
Jo alla de som befunnits smittade och de som varit i kontakt med någon smittad,
skulle ha satts i stenhård karantän tills viruset klingat ut.
Om den ursprungliga smittkällan då inte längre fanns,
så skulle det fruktade viruset ha dött ut när dessa tre veckor eller fyra varit till ända.

Nu försöker världen ge konstgjord andning åt mycket av det som absolut inte är av nöden
när allt kommer omkring.
Det enda människan faktiskt behöver för att överleva är friskt vatten och något att äta.
Vi behöver inte allt överflöd, vi behöver inte resa jorden runt, bara för att vi vill, och kan.
Den sista rocken sägs inte ha några fickor! Så varför inte stänga ner ett litet tag, tänka till,
försöka att förstå vad som verkligen är viktigt här i livet!

Varifrån viruset ursprungligen kom är det väl få av oss som vet, men konspirationskällorna är många.
Var det djurmarknaden i Wuhan? Eller är det bara något forskarna vill få oss att tro?
Jag är inte alls så säker på att den teorin alls har någon förankring i verkligheten.
Människan är den enda varelsen i vårt djurrike som med berått mod är beredd att göra nästan vad som
helst för att få sitta högst uppe på maktens piedestal!
Bara fantasin sätter gränser för vad en empatilös människa kan tänka sig att utföra.

Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.
Napalmbomberna över Vietnam,
Hitlers utrotning av judar,
Stalins grymheter där han lät folket svälta ihjäl,
medan han själv sände mat till utlandet för att bevisa sitt lands välstånd.

Ja listan på grymheter är hur lång som helst, och den fylls på för varje dag som går.
Metoderna blir bara allt mer sofistikerade.
Fabriker byggs enbart för att framställa dödliga, vanebildande kemiska vapen,
där även okända dödliga virus och farsoter finns med i beräkningarna.
I akt och mening för att ta kål på en förmodad fiende.

Vad händer om en man som Putin får för sig att släppa ner en hel drös med Novitjokbomber över
något land han vill vedergälla, för några väl valda ord sagda om hans politik i människorättsfrågor?
Och Putins land är långt ifrån det enda land som har kemiska vapen i sina händer.

De mest oberäkneliga, är tyvärr de som tror sig kriga i Guds, eller Allahs namn!
Med miljontals själsfränder som är beredda att ge sitt liv för sin tro.

Så vem vet varifrån detta virus ursprungligen kommer ifrån?
Är det ett laboratorieförsök som har spårat ur?
Är det en forskare som mist förståndet, som kanske lidit av demens
eller någon annan personlighetsstörning.

Ja frågorna är lika många som himmelens stjärnor, och svaret får vi kanske aldrig!
Nu siktar vi in oss på att erövra våra planeter med farkoster som skall
ta med sig prover ifrån planeternas yta!

Vilka virusmutationer kan då inte finnas där?
Allt tal om miljöförstöring är bara en liten storm i ett vattenglas,
om vi jämför med vad vi håller med på uppe i rymden.
Och till vilken nytta?

Miljöfarligt bränsle slussas ut i rymden i sådana mängder att nollorna inte räcker till,
när vi skall försöka addera ihop alltsammans.
Kemiska medel sätts in för att få regnen att falla på ett visst bestämt ställe på en speciell tidpunkt.
Medan en annan försöker få molnen att skingra sig för ett visst sportevenemang!

Nej skall vi få bukt med förstörelsen av vår jord måste nog människan sluta spela Gud och den allsmäktige.
För det är vi människor inte skapta till.
Och skulle vi faktiskt vara skapta till Guds avbild, som det så vackert heter.
Ja då skulle nog inte världen se ut som den ser idag.
Många ord igen, och några bilder passar inte till denna ordflödenas jämmerdal!

Till minnet av vår syster Karin och hennes Esko.

Den 15 januari 2021 blev en sorgens dag i Karin och Eskos liv.
En dag som slutade med en fruktansvärd eldsvåda som totalt ödelade deras gemensamma hem.
Syster Karin blev kvar i lågornas rov, medan Esko tog sig ut med hjälp av en tillskyndande granne. Esko kom sedan aldrig till medvetande efter att han förts med ambulans till sjukhuset i Karleby. Och han dog följande dag med en djupt sörjande dotter Ulla, sittande vid sin säng, tills livslågan så sakta släcktes.

Det finns så många varför i vårt liv som vi aldrig får svar på.
Varför måste vår kära Karin och hennes Esko ryckas bort så obarmhärtigt grymt och så fasansfullt?
En tröst i nöden är att Karin kanske aldrig hann uppfatta vad som hänt, och att hennes Esko fick följa med på den sista gemensamma resan. En resa vars mål vi mänskor aldrig helt kommer att förstå!

Visst hoppas vi envar att vid resans mål skall skogens alla gåvor ta emot våra kära, med grönskande ängar och gnistrande snöbeprydda fjäll.
Att resans mål är en plats där bortgångna själar skall mötas och finna evig frid.
Av jord är du kommen till jord skall du åter varda.
Återigen ställs vi inför alla dessa frågor!

Var detta då allt? Var detta meningen med vårt liv här på jorden?
Frågor som ställs och som knappast får några svar.
Men någonstans, långt inom oss, finns ändå hoppet om våra själars återförening. En själarnas boning, där det är högt till tak och luften är lätt att andas!

Våra minnen av våra kära hädangångna bleknar med tiden, men kommer ändå alltid att bestå.
Lördagen den 6:februari, en dag som grydde med strålande sol och minusgrader, startade min färd ifrån ett vintrigt Övermark till ett lika vintrigt Kaustby. Men först blev det ett stopp hos syster Eva i Korsnäs för att hämta de buketter som Eva hämtat hos blomsterbutiken.

Det var meningen att både Eva och Hasse också skulle ha åkt för att närvara vid jordfästningen, men ödet ville tyvärr annorlunda. Hasse hade ett par dagar tidigare drabbats av ett så kallat hjärtflimmer och blivit intagen på Vasa centralsjukhus för att få bukt med eländet. Och fastän han fått komma hem på fredagen, så var det inte läge att äventyra hans hälsa med en lång och oviss resa, enbart för en timmes begravningsceremoni.

Så lillebror, det vill säga jag, fick ensam representera den återstående syskonskaran i en tid då coronan ställde villkoren för hur många personer (max 20 pers.) som fick närvara i kyrkan.
Vår bror Martin som bor i Sverige, kunde inte komma hur gärna han än ville!
Peter, som lider av den obotliga lungsjukdomen idiopatisk lungfibros, kunde heller inte närvara av förståeliga skäl. Allting på grund av coronan!

Så där satt jag då ensam tillsammans med Peters fru Tellervo, (Telli) samt deras Sonja, på vår sida av bänkraden, i en nästan öde kyrka på grund av alla dessa restriktioner som det fruktade covid 19 viruset fört med sig.

På den högra sidan satt sedan Karin och Eskos barn, barnbarn samt deras respektive andra hälfter, med barnbarnsbarn. I sorg och glädje är det viktigt att de närmaste får samlas.
Prästen höll ett vackert och fint tal och berättade om Eskos och Karins livslånga äktenskap i mycket vackra ordalag. I sorgens stund var det ändå skönt att få höra att deras liv varit både fint och fruktbart.

Han berättade om Karin och Eskos intresse för naturen och allt vad det innebar i form av både jakt och fiske, samt deras förmåga att ta vara på allt vad skogen hade att erbjuda av vilda bär och allehanda svampar.
Också Karins stora intresse för handarbete och vävning och att hålla barn och barnbarn med strumpor, var något han så vackert framförde.
Allt detta hade sammansvetsat dem till ett ovanligt lyckligt och harmoniskt par, i det hus de gemensamt byggt och älskat. Beläget strax intill Eskos barndomshem.
Här kommer nu barn och barnbarn att förvalta arvet vidare och fortsätta att vörda deras minne.

Av jord är du kommen Karin, till jord skall du åter varda.
Maasta olet tullut Esko, maaksi sinun on jälleen tuleva.

När vårsolen lyser som vackrast och tjälen lämnat jorden, hoppas vi syskon, tillsammans med Karin och Eskos närmaste, kunna hålla en liten minnestund intill hemmet de älskat. Där under furornas skyddande grenverk skall vi återbörda stoftet av vår kära syster och hennes livskamrat till den eviga vilan.

Kanske en ny generation då redan påbörjat uppbyggnaden av ett nytt hem.
På samma plats, som det hem, som så tragiskt uppslukades av eldens lågor och släckte våra kärestas liv alldeles för tidigt.

En ödemarksfågel får gestalta livet hos de två naturvänner vi nu sagt farväl till.

Till koltrastens sång och till näktergalens drillande toner blir det skönt att återbörda våra kära till den jord de så flitigt brukat!
Skogens frid, ängarnas grönska, samt sjöarnas svalkande vågor, må varsamt vagga våra kära i hamn. Vila i frid, timman är slagen!
Övermark den 10 februari 2021.
Lars Forsén.