Det är inte alla som har lyckan att ha en granne som äger en häst. Och ingen vanlig häst heller utan en urstark dragare vid namn Fjalar, vilken hjälpte mig att få ett omkullblåst träd forslat ur skogen. Här kommer Camilla med hästen Fjalar och är på väg in till våran tomt för att lämna av ett lass med ”stockar” som senare skall bli ved. Jag hade fullt upp med att hinna med och fotografera, så snabbt gick det med en duktig häst och körare.
Andra ”stocken” för dagen har kommit till slutdestinationen, och så fortsätter vi några varv till. Sedan låter jag bilderna tala för sig själva. Den första bilden är när Camilla spänner för ”dragoket” och där Kennet hjälper till att hålla i tömmarna. Camilla och Kennets, Lea och Kasper ville förstås se på när mamma körde fram ”stockarna”, och hunden Truls skulle förstås också vara med. Ronja, vår hund, höll sig ovanligt tyst, kanske han blev en aning överrumplad, när Camilla kom med sin häst nästan ända fram till trappan.
Det startade inte så bra när vi skulle välja vilken väg vi skulle välja för att dra ut ”stockarna”. Här kommer en liten, liten videosnutt när Fjalar oturligt nog trampar ner i en riktig djup grop med vassa kanter. https://youtu.be/hPxy-o8Bjjk Måste nog säga att jag fruktade det värsta när hästen kraftigt svajade till! Ett benbrott i det läget skulle nog ha känts alldeles för jävligt. Fjalar är ännu en unghäst med inte så mycket rutin av att ta sig fram i oländig terräng. Men som tur var så gick det lyckligt denna gång. Hade aldrig kunnat förlåta mig själv om detta experiment hade slutat i ett benbrott, eller någon annan skada.
Talkogänget vid slakthuset undrade nog säkert vad vi höll på med innan de såg Camillas häst Fjalar komma körande med första stocken ut ur skogen och förbi deras slakthus. Som sagt det är härligt att ha goda och duktiga grannar, när man behöver en hjälpande hand. Eller som nu, draghjälp av en duktig häst och förare!
Sätter in några bilder, text och förklaringar kommer när andan faller på.
Här sitter jubilaren med ryggen åt fotografen, medans vi gäster tar åt oss av alla bordets läckerheter. De foton som togs inomhus var av sådan dålig kvalité, så de flesta av gästerna kom att förbli anonyma. Men ser ingen idé att lägga ut några suddiga bilder. Så jag nöjer mig med dessa bilder ifrån ett allt igenom lyckat kalas, som började med ett efterlängtat regn. Kanske regnet ändå kunnat låtit bli att uppenbara sig just denna kväll. Men regnet var kortvarigt och snart kunde vi flytta ut för att njuta av både mat och dryck i en underbar sommarkväll!
Den 5 juli så började de äntligen på med att förbättra vår väg, Korsnäsvägen som byter namn till Bodbackavägen när den går igenom Bodbacka by I forna Övermark. Ett tjockt lager grovt krossgrus blandades med det gamla materialet. Den maskin som är på första bilden, jobbade ungefär som en harv, och på några få minuter var de värsta groparna fyllda, och vår väg hade förvandlats till en grusväg. Och så fortsatte arbetet tills det en dag var dags att lägga den asfaltblandning, en beläggning som förhoppningsvis skall hålla vägen i någorlunda skick de kommande åren. Asfaltbeläggningen startade den 19 juli, och gick framåt i rask takt, tyckte vi som bara fick stå och se på när maskinerna jobbade.
Nu är det bara att hoppas att vägen hålls fri ifrån de tunga grävmaskiner och skogsmaskiner, som ibland setts styra upp på den gamla vägen med grova iskedjor, vilka skapat stora hål i den forna beläggningen. Därmed hade stora sår skrapats fram, och i och med dessa skador så fick regn och is sin chans att börja bryta upp beläggningen. Och då var skadan skedd och inga lappningsförsök i världen tycktes hjälpa. Byter ämne igen!
Två av våra trillingspojkar ville komma och sova över till vår sommarstuga i Terjärv. Innan dess hade vi varit till Fäboda med Jenny och alla tre gossarna Forsén samt gossarnas mormor och morfar. Allt detta medan vi väntade på att pappa Kristian skulle komma i mål på de 49 kilometer han ålagt sig att löpa! Ultratrailloppet i Larsmo gick för det mesta längs med stigar och skidspår.
Allt detta medan vi väntade på att pappa Kristian skulle komma i mål på de 49 kilometer han ålagt sig att löpa! Ultratrailloppet i Larsmo gick för det mesta längs med stigar och skidspår. Otroligt pigg efter löpta 49 kilometer tyckte jag att han såg ut att vara!
Sedan var det dags för Noah och Ludvig att följa med oss till Herrmossbacka i Terjärv. Eddie åkte hem med Kristian och Jenny för att ha möjligheten att ha mamma och pappa helt för sig själv i en natt eller två. (blev nog bara en natt)
När vi kom fram till vår sommarstuga var min barndomskamrat, och då tillika närmaste granne Tage, utanför vår brygga och ville visa vilken gädda han dragit upp. Gäddan vägde hela 7,9 kilo. Och jäkla vilken baddare, tyckte Noah, och hoppades att han också skulle få något liknande på sitt kastspö. Ludvig sade att han nog inte ville få något sådant monster på sitt spö. Och visst såg den otroligt stor och farlig ut när han lyfte upp den så att vi kunde beundra den i all sin längd.
Visst fick gossarna fisk alltid, men ingen i den storleken, och bra var väl det. Deras kastspön hade nog knappast hållit för en så stor belastning, på både spö och lina, som denna gädda måste ha inneburit.
Vi åkte med båten upp till Lataåågä där Noah fick en hel del gäddor, medan Ludvig hjälpte honom att ta upp med håven. Sedan tog vi iland vid Kortjärvi Naturstig, just där stigen passerar Lataåågä. Några nya gubbar och en nygjord port hade kommit till sedan vi varit där sist. Med fammo i mitten av porten, tog jag ett foto på två trötta gossar som nog började sakna både mor och far och deras bror Eddie. Men ännu där var de helt säkra på att de ville sova över en natt till. Det blåste en rätt kraftig motvind på hemvägen, och mitt på sjön började motorn hosta oroväckande. För att efter en stund tystna helt. På ditvägen var jag lite tveksam om bränslet skulle räcka, men dumt nog så fortsatte jag utan att vända och ta med bensindunken. Nåja, ingen fara på färde när det finns åror i båten, och resten av färden hem gick galant med en farfar vid årorna. Fast viss blev jag lite andfådd av av alla de årtag som jag fick ta, innan vi kom in i själva ån där vinden inte längre slapp till. Och när kvällen närmade sig natt ville gossarna hem, så vi packade i all hast och åkte hemåt till en väntade Eddie och deras föräldrar. Inte lätt att vara i ”främmande land” utan vare sig mor eller far eller den tredje gossen i ”trillingskaran.” Mycket ännu osagt om dagarna i juli. Men det får räcka för ikväll. fortsätter en ny dag, eller någon annan regnig dag, när inget annat står på agendan.
trillingfarfar 