Vargen och vindkraften förstör den idyll landsbygden en gång varit.

Nu börjar måttet vara rågat för all den skit som de gröna skyfflar över till oss som bor på landsbygden!

Att grönt inte alltid är skönt, namnet till trots, har vi gång på gång fått klart för oss. Och vi, det är vi som lever och bor i en ännu så länge levande landsbygd. Men får den gröna falangen fortsätta med sin hatkampanj mot oss några år framöver. Ja då finns knappast någon landsbygd kvar, i ordets rätta bemärkelse! I urminnes tider har jägarna skött och värnat om faunan i våra skogar, utan inblandning av några självutnämnda naturvänner!  Rovdjur och rovfåglar har hållits på en rimlig nivå och viltet har mått gott i våra skogar. Vargen har tillåtits bli så allmänt förekommande, att snart är all jakt och kennelverksamhet omöjlig att bedriva i våra skogar. Mer än hundra år av viktig avel är på väg att raseras om vi inte får bukt med den rikliga vargförekomsten i vårt land. Denna ohyra som de gröna, med stöd av vissa andra partiers medlemmar, vill att vi skall lära oss samverka med!

Denna snörika vinter har tydligt visat att jägarnas gemensamt utförda spårräkning av vargstammens storlek, inte är baserat på fantasier och överskattning, som en del myndigheter och naturskyddsföreningar vill påstå!

Ett litet axplock av några vargobservationer i Övermark, vecka 11. år 2021 Natten mot den 17 mars har fem stycken vargar strövat ca 150 meter ifrån närmaste bostadshus. Följande natt, 18 mars, 3 stycken vargar dödar ett rådjur, likaså mycket nära bosättningar.

Därpå följande natt, den 19 mars, passerar 3 stycken vargar endast 20 meter ifrån en jägares hundhage och går förbi stugknuten för att försvinna över gamla riksåttan. Den 20 mars passerar en flock vargar, på sju stycken, Övermark och Yttermark mitt på dagen. En ensam varg bryter sig ur den gruppen, springer över Rangsbyvägen i Övermark, endast 50 meter ifrån närmaste bostadshus, och fortsätter sedan in mot byn. Detta enbart på västra sidan av riksåttan där vargförekomsterna har varit betydligt färre än på östra sidan av riksåttan.

I dessa coronatider pratas det så fint om distansarbetets möjligheter. Stadsbon drömmer om den rena luften, den livsbejakande tystnaden, samt barnens trygga lek ute i naturen.

Det pratas så lyriskt om att kunna ta en paus i arbetet, sätta ut nät, eller påta i trädgården. Att få sitta i sin sommarstuga med utbyggd infrastruktur och se ut över vår vackra skärgård, medan fingrarna drömlikt glider över tangenterna.

Men den förut så rena luften har förpestats av skarvavföringens fräna, vämjeliga lukt av ammoniak. Näten som skulle ge matfisk är ihopsnodda till oigenkännlighet, söndertrasade av en hungrig säls härjningar ibland maskorna. Skarvarnas omättliga hunger har för alltid omintetgjort barnens försök att fånga den sluga abborren med sitt metspö.

Den så lovprisade, livsbejakande tystnaden har ersatts av ett dovt, irriterande muller nätterna igenom. Barnens fria lek ute på gården är inte längre så trygg och säker, som den en gång var, när vargen bara fanns i sagans värld!

Att sedan hitta en plats där tystnaden råder och själen får ro, har visat sig vara en alltmer svårfångad utopi! I vårvinternattens mörker, ett mörker som förpestats av möllornas rött blinkande lampor, försöker ugglorna hitta sin partner genom enträget hoande. Heligt frustrerade av det eviga mullret ifrån möllornas dödsbringande, svepande vingar. Där lockropen dränks av möllornas vingar som piskar sönder tystnaden i en annars stilla vårvinternatt.

Mycket av detta vi tvingas utstå, är kontentan av den gröna ideologin som sprids i våra medier. Men ve den som inskränker på de gröna stadsbornas intressen, när det gäller deras fritid! De måste ju bara få resa, de måste ju få sitta på krogen, till långt in på natten.

Kanske fel att söka syndabockar i en pandemi som drabbar så många. Men världen över ser vi att de finns folk, som helt saknar solidaritet med resten av befolkningen, folk som helt själviskt sprider detta elände. Man slarvar med avstånd och tränger sig före i köer, man sitter i proppfulla bussar utan vare sig munskydd eller visir. Man går ut på gatorna i tusental, man protesterar och ropar slagord mot de myndigheter som försöker stävja epidemin. Man ordnar privata fester, där brännvinet och knarket flödar!   Man kan med fog säga att den gröna stadsbon kackar i eget bo, med sitt osunda leverne.

Det är inte krogarnas fel att inte folket sköter sig, ej heller teaterns, dansarrangörerna eller idrottsföreningarna. Nej det är den egotrippade människan som inte äger förmågan att se längre än vad näsan är lång. Hade alla tagit ansvar för sina handlingar och iakttagit myndigheternas rekommendationer, så hade restaurangnäringen, kulturen och idrotten samt nöjeslivet kunnat fortsätta med sina verksamheter, om än i en lite mindre skala. Men nu skriks det i högan sky, och högst skriker de som orsakat den största skadan!

Lars Forsén Övermark

Julaftonen 2020 hos Micke och Tove.

Som jag tidigare nämnt så har jag börjat slarva med uppdateringarna i min blogg. Nu är vi redan inne i Mars och först nu kommer en liten resumé över julaftonens händelser! Denna jul kom vi att fira i Micke och Toves nyrenoverade hus i Kalax. Ännu återstår den sista finishen på insidan, men utsidan är nu klar och de har fått ett mycket välisolerat hus som skall klara av den nordiska vinterns alla väderprövningar.

Detta med julen och jultomten är något som alla barn ser fram emot, och för att slippa våndan att sitta vid matbordet och vänta på tomtens ankomst så hade vi bestämt att Tomten skulle komma innan matstunden detta år. Och att det var ett klokt beslut, tror jag nog alla tyckte, åtminstone så skulle barnen få äta sin mat i lugn och ro. Efter det att Tomten sagt adjö för denna gång! Om de nu sen åt i lugn och ro låter jag vara osagt!

Här håller Eddie och Alva på och dukar och Alva håller tungan rätt i mun och ser till att allt går rätt till.

Förväntansfulla barn och en Tove som håller Elliot i sin famn.

När det var dags för julklappsutdelningen så satt alla barnen längst uppe i soffan eller i någon vuxen famn. Även om de tre gossarna inte längre tror på tomten, så var de ändå med en viss spänning de tog emot sina julklappar ur tomtens hand.

Här är det Elliot som sitter i farfars famn.

När tomten väl hade gått och alla klapparna var utdelade så blev det att bygga lego och gå igenom allt vad tomten hade haft i sina säckar.

Att ta ett kusinkort med dessa spexare visade sig inte vara alldeles lätt, fnittriga som bara den och blickarna vandrade än hit och än dit. Men till slut så fastnade dessa levnadsglada barn äntligen på bild.

Ifrån vänster till höger Ludvig, Eddie, Alva, Noah och Elliot.

I dessa Coronatider så var det ändå skönt att vi vågade samlas och att ingen av oss ännu tvingats uppleva hur det är att få detta fruktade virus, som vi antagligen kommer att få dras med en lång tid framöver. Efter att vi ätit av allt det goda som vi tillsammans tillrett inför denna helg, så var det dags att säga god natt och hej då till Kalaxborna. Solfborna for hem till sitt, och vi hem till vår röda stuga med vita knutar i Övermark. En alltigenom lyckad kväll där vi fått samlas en stund inför julens begivenheter.